Kungsbacka Sparbank i bakgrunden.

Vintern hade inte sett sitt slut men våren knackade på dörren och ville komma in med snö som droppar från tak och all skön fågelsång. Minst ett par gånger i veckan gick jag och hälsade på farfar” ”fiskarn” David och min farmor Helga. Vi bodde grannar och vägen dit var kort. Det första man kom in i var en liten kall farstu. Jag knackade och steg sedan direkt in i det stora lantköket. Man möttes av en svag rökdoft från vedspisen, en inrökt doft från Davids cigarillrökande och en doft av hav. Rakt fram i köket fanns vedspisen och diskbänken, till höger det stora matbordet och på samma sida stod en kommod. Kommoden var dåtidens tvättställ när man inte hade badrum och det var utedass som gällde. På vintrarna satt David i köket och bötade (lagade) sina garn och det luktade av gammal tång från garnen. Helt plötligt och utan förvarning nös David så att bordsduken vibrerade och kaffekoppen skallrade. Precis när man återhämtat sig, nös han igen. Det var förmodligende torkade manettrådar, som var kvar i garnen, som han var allergisk emot. Denna förmåga att nysa ärvde jag men mina nysningar var inte så höga men många upp till 15 stycken.Jag började min yrkesbana i 17-årsåldern på Kungsbacka Sparbank och satt mest i kassan. Där blev mina nysningar kända över halva Kungsbacka. När jag började nysa avstannade all verksamheten i banken och när jag kom upp i 15 nysningar utbröt applåder. Det fanns inga maneter i banken att bli allergisk emot men vi hade några slemmiga typer som kunder. Nu nyser jag bara en eller två gånger, livet förändras. 

Min bankbana startade alltså där på Sparbanken 1968 och i en bankvärld så vitt skilt från dagens banker. Det fanns kontanter i stora mängder, istället för swisch fanns det checkar och i banklokalen fanns det banktjänstemän man kunde prata med. Det vanligaste sättet att betala i butik var med check.   För er yngre så var checken en liten blankett, där man skrev till vem man skulle betala och sedan undertecknade man checken. Den som fått checken lämnade den till sin bank och antingen blev beloppet insatt på kontot eller så fick man kontanter. 

Det första året på Sparbanken var riktigt roligt och innehöll en del episoder förutom mina nysningar.  Platsen är alltså Kungsbacka Sparbank vid torget i Kungsbacka. En avlång äldre byggnad vid torgets norra sida. Huset var i två plan och det nedre planet var banklokal och i det övre bodde Sparbanksdirektören. Varje morgon kommer Direktören nedför trapporna och ställer sig mitt i lokalen och säger God morgon. Det var inte Gud själv, men bra nära! Han tilltalades med Bankdirektören. Därefter gick han in på sitt stora kontor möblerat med mörka tunga möbler. Bankkamreren tassade efter honom med dagens post under armen och satte sig ytterst på stolen mittemot honom för att notera all ingående post och fördela ut den till berörd personal. Det pågick en ständig vadslagning om när kamreren skulle ramla av stolen. Vid årets julfest hände det oväntade när Bankdirektören klingade i glaset och förklarade att från och med nu skall vi säga du till varandra. Vilken framåtanda! Kamrern chockades och trillade av stolen. 

Den första arbetsuppgiften jag fick som nyanställd det var att ta hand om Memorialkassan. Vad Memorial betydde hade jag inte en aning om men jag berättade tidigare om checkarna. De checkar som lösts in i en annan bank av butiker, restauranger m.m skickades till vår bank och till den nye banktjänstemannen. Hans uppgift var att gå igenom alla checkar och kolla att de var korrekta. Ganska snabbt förstod jag att man satt på plats med mycket stor inblick i Kungsbackabornas liv och allt kommenterades i det lilla kontoret med tre personer. Den mest intressanta dagen var tisdag då helgens checkar kom och den lilla informationsgruppen fick reda på vad kunderna gjort i helgen. Vi visste för hur mycket och ofta man handlade på systemet. När Karl Berntsson köpt blommor två gånger, som han aldrig gjorde annars, spekulerades i vem älskarinnan kunde vara. Kommunstyrelsens ordförande hade varit på hotellet i fredags kväll. Den första checken till bardisken hade en strikt namnteckning, under kvällens lopp skrevs det ut fler checkar och namnteckningarna blev rundare i formen. Den sista namnteckningen för kvällen liknade mest en liten häst. Vi visste en hel del men vi hade ju tystnadsplikt och ingen information gick utanför rummet, inte ens till våra kollegor. 

Jag avancerade till att bli ansvarig för försäljningen av utländsk valuta. Det var många valutor bara i Europa, för detta var före euron. Det fanns D-mark, Lire, Pesetas, Franc m.m som sedan blev euro. För en 18-åring som aldrig varit utomlands var det inte helt lätt att hålla reda på de olika sedlarna. En dag kom det in en kvinna som skulle åka till Jugoslavien och ville köpa valuta. Jugoslaviens valuta hette dinar och jag räknade om 500 svenska kronor till dinarer och överlämnade sedlarna i ett gult fint kuvert. Efter vi stängt klockan tre så stämde man av att bokföringens angivna belopp av valuta stämde överens med det som fanns i kassan. Detta var vad vi gjorde i banken efter tre! Jag hade sålt en hel del valuta under dagen och allt stämde så fint. Men vad var detta? Jag hade sålt dinarer men hade lika många dinarer kvar som i morse. Man är ny och man vill inte göra fel, naturligtvis började det flyga fjärilar i magen. Vad kan jag ha gjort för fel? I facket bredvid dinarerna låg drachmer, Greklands valuta. Aha, hade jag tagit fel valuta, de började ju på D båda två. Så var det och jag hade skickat med drachmer till en kund som absolut inte skulle till Grekland. Jag ser bilden framför mig när hon kommer in i Jugoslavien och skall betala sin kaffe. Nog skulle hon bli förvånad och arg på mig. Hur skulle vi lösa detta? Av någon anledning behövde vi inte skriva upp vem som köpte valuta så det fanns inget namn antecknat. I Sparbanken hjälptes alla åt att hitta felen när man upptäckte dem i slutet av dagen. Nu skulle alla hjälpa Klanten som sålt dinarer istället drachmer. Det jag visste var att hon tagit ut pengar i någon av våra två kassor. Det jag memorerat var att det var en charmig kvinna i 40 års åldern. Jag har alltid varit bra på att känna igen ansikten. Det var bara att börja jobbet, vilket var att kassörerna tog fram uttagslapparna. När det var en kvinnas lapp ropades det upp med namn och frågan om hon var charmig? Svaret var oftast” inte det minsta” och några var man oense om men då gick kvinnan som charmig. Metoden byggde på att de flesta kunderna var kända. Till slut var det bara fyra kvinnor kvar som var charmiga och den andra kvinnan jag ringde var min kund. Vilken otrolig lättnad och vilken känsla att få all hjälpen från kollegorna för att lösa problemet. När hon kom in för att byta till rätt valuta frågade hon hur vi hittade henne, men jag vågade inte berätta att hon var charmig. Jag kanske ändå borde ha gjort det! 

Som nyanställd hade man också hand om växelmaskinen. Det var en maskin som sorterade mynt som kom in från olika butiker. Mynten lade man sedan i rör som andra butiker ville ha som växel. Utländska mynt som hamnat i automater m.m spottade maskinen ut och kunden fick bara halva kursvärdet på dessa. Det berodde på att banken inte sålde mynt till kunder och då blev det dyrt att hantera. Vi anställda fick köpa mynten för halva priset och danska och norska kronor var mycket populära. Vi, min dåvarande flickvän och sedan 50 år min hustru, hade planerat att åka till Norge och hade tjing på alla norska mynt. Semestern hade vi i augusti och vi inhandlade en svart Volkswagen bubbla för 1500:-. Sedan körde vi mot Norge och färjade mellan Moss och Horten. Vi kom en bit mot Geilo. På campingplatsen kunde man hyra stugor för mellan 30-40 kr och det var roliga hände när vi skulle betala. De norska mynten hade jag samlat i en jutesäck i en bärkasses storlek. Den var nästan fylld med mynt och ett snöre höll ihop den högst upp. Ni skulle se campingvärdens blick när vi kommer in med säcken, knyter upp snöret och sedan häller ut en hög mynt på bordet. Hans uppsyn visade på att han misstänkte oss för att länsat parkeringsautomater. Jag förklarade hur det kom sig att vi hade mynten men han såg mycket skeptisk ut. Det blev en rolig road-trip och mynten räckte till Bergen. Vi blev inte heller tagna av polisen även om det blev konstiga blickar när vi kom med vår säck.  

Min lunchstrand i Frillesås.

I juli fick jag vikariera för en kollega som hade hand om vårt kontor i Frillesås. Frillesås är en liten ort utmed gamla E:6an i Halland. Fina sandstränder hade gjort den till ett ställe med många sommarstugor. Öppettiderna var 10—12 och de flesta kunderna var sommargäster som ville ha hjälp med sina bankärenden i andra banker. När det var fina dagar tog jag lunch efter stängningen och åkte till sandstranden och badade. Det gällde att inte doppa huvudet så man kom tillbaka våt i håret. De fanns de som var avundsjuka på att jag fick detta trevliga uppdrag. En dag när det börjar närma sig stängningsdags ser jag en liten, korpulent man komma ut från kommunkontoret mittemot. Han sätter fart mot mitt kontor. Han börjar få upp farten, slipsen fladdrar, Robin Hood-frisyren (ta från de rika och ge till de fattiga) släppte sitt grepp över hjässan. I princip fladdrar allt inklusive magen. Han ser ut som en figur från någon serietidning och han blir alltmer röd  i ansiktet. Min tanke är att han skulle råna mig och jag funderade på att gömma mig under disken. Jag hann inte göra något förrän han slet upp dörren och flåsade ”Är det rån?”. Jag tycker han säger ”detta är ett rån” och börjar leta efter en larmknapp. Han säger då något lugnare ”Har du blivit rånad?” och det visar sig vara kommunkamrern i huset mittemot. Istället för att larmet gick till polisen gick det till honom. Det var det första larmet på många år så han var besviken att det inte var ett riktigt rån. Ingen hade berättat att larmknappen satt under disken och kunde nås med knät. Men det var just det som Klanten lyckades med. Jag råkade trycka på knappen en gång till men då kom kommunalkamrern släntrande och tittade igenom fönstret och såg att jag fortfarande fanns kvar. Han ryckte på axlarna och gick tillbaka. 

Efter nästan ett års arbete på sparbanken var det dags för mig att göra militärtjänstgöring och jag slutade i banken. Jag kommer ihåg att det sista som sas var ”Vi kommer inte sakna dig men vi kommer sakna dina nysningar!   

Jag sitter och tittar på ett foto av David, min farfar och hummerfiskare som sitter på en sten vid vattenbrynet och röker cigarr. Det är inte vilken cigarr som helst utan ser ut som en finare sort kanske en Havannacigarr. Hur i hela fridens namn kan en enkel hummerfiskare ha råd med dylika cigarrer. Den berättelsen skall jag berätta nu och lite mer.

I början av femtiotalet fanns det en företagsledare, vi kallar honom direktör S , som letade efter jaktmarker att arrendera för att jaga sjöfågel på. Han hade hittat Öckerö, en mindre namne av sin kusin i Göteborgs södra skärgård. Det behövdes en båt och någon som körde den och på detta sätt kom direktör S och David att träffas och det blev en vänskap som varade livet ut.

Direktör S ville ha en jaktstuga på ön dit han kunde ta med sina affärsvänner. Han ägde ett stålgrossistföretag och hade mycket representation för kunder från Europa. Hur skulle Direktör S få tillstånd att bygga en stuga?  Jo, David var genom skifteslaget (mark som ägs gemensamt av gårdarna) delägare av Öckerö. David var inte mycket för tillstånd så han sa till direktör S att bygga stugan i David’s namn.  Utåt var det David’s fiskestuga men alla visste att det var direktör S som byggt den och alla gillade inte det. Materialet skeppades ut och snart hade snickare byggt färdigt stugan. David gjorde en insats med att frakta snickare och visst material ut till ön.

Jakt- och fiskestugan

Jaktstugans placering på den blåsigaste platsen på Öckerö förvånade många och David hade nog istället velat ha den i den skyddade viken innanför Hamnholmen. Där finns det lämningar efter små stugor från sillperioden och dåtidens fiskare visste nog vad de gjorde. Men Direktör S ville imponera med en magnifik utsikt ut mot havet och horisonten och han betalade stugan och fick som han ville.

När man steg in i stugan så var det fönstret mot väster det första man såg. Fönstret hade åtta rutor, tänk er nutidens zoom med åtta vackra bilder som tillsammans  bildade en gemensam vy av hav och himmel. Under fönstret fanns diskbänken och gasolköket. När man tittade till vänster fanns det ett likadant fönster mot söder, där man såg den lugna viken och i fjärran konturerna av Nidingen. På varsin sida om fönstret stod två väggbyggda dubbelkojer med en tillbyggd bänk utanför de nedre kojerna. Mitt framför fönstret stod bordet två meter långt. Varje koj hade ett draperi och man satt precis utanför kojen. Mycket praktiskt för den som blev trött att bara böja sig bakåt och så låg man i kojen. Taket var välvt och byggt med bastupanel och gav stugan sin speciella karaktär. På väggarna hängde fiskedon och två vättar i trä. Den hade verkligen en känsla av jakt och fiske och hade en speciell doft av instängt blandat med doften av hav och tjära.

I stugan, som vi kallade den, kom det att ske mycket representation och David såg till att det fanns hummer på bordet och hjälpte till att ta hand om gästerna. Det sköts gräsänder i skymningen och i fotogenlampans sken åt man sedan hummer med pilsner och snaps. David kunde inte prata några andra språk men efter ett par snapsar och med hjälp av händer och fötter förstod man varann. Direktör S kunde flera språk och kunde översätta och tyckte nog det var underhållande när David pratade tyska. David blev så populär att han fick följa med på middagarna i Direktör S stora villa i land. Den blåvitrandiga kostymen, den vita skjortan, Amerikaslipsen och den nya skärmmössa gjorde honom till en stilig karl. Bordet var dukat med många glas och många bestick och David spelade nog dummare än han var och Direktör S och gästerna fann stor glädje att hjälpa honom till rätta. Efter middagen drack man kaffe och rökte Havanna-cigarrer och det dukades fram cognacskupor. Direktör S hällde 4-5 cl cognac i botten på det stora glaset enligt kutymen.  David tittade upp på honom och sa ” men käre Gustav (direktör S’s förnamn) du får väl hälla ända upp”! Nu förstår ni var de tjocka Havanna-cigarrerna kom från.

Mina egna minnen från stugan är i 17-års-åldern när jag och tre kompisar fått låna stugan. Vi hade det trevligt på dagarna med fiske och bad men kvällarna blev långa. Vi spelade kort men sedan kom någon på att vi skulle göra snurra flaskan. Det går ut på att man tillsammans skulle hitta på något som den som fick flaskhalsen mot sig skulle utföra. Det var  kunde vara att stå på ett ben och gala som en tupp eller dricka upp den värsta drink som någonsin blandats av tillgängliga drycker varav rödtjutet Parador utgjorde en stor andel. Kvällen hade övergått till natt och det var svårt att komma på något som alla var villiga att göra om flaskhalsen stannade på vederbörandes yta. Det sista uppdraget blev att i kalsongerna springa ett varv barfota runt stugan med toalettspannen från utedasset i handen. Det var fullmåne och helt stilla. Månskenet speglade sig i havet och som en solfjäder utstrålades månskenet in mot stugan. Vi tittade ut genom fönstret och från höger kommer en yngling trippande så lätt och graciöst på stenarna med armen sträckt så långt från näsan som möjligt bärande en blå spann. Det var en vacker och oförglömlig silhuett emot månens sken och den bilden glömmer jag aldrig.

Den sista gången jag lånade stugan var jag en vuxen man med flickvän. Våra vänner Annika och Kjell, båda från inlandet , skulle verkligen få uppleva västkusten och bo i en fiskestuga på en kal klippa. Jag hade en mindre träbåt med en inombordsmotor , Göta-motor, på fyra hästkrafter. Båten gick framåt men inte fort och den startade bara om den hade lust. Denna sommardag hade den startat på första försöket och min blivande fru, Mona, och jag tuffade till nästa vik för att hämta upp våra vänner.  Det var en härlig sommardag med svag nordvästlig vind .Vi gjorde en elegant tilläggning vid bryggan utan att träffa någon annan båt och hann att få stopp på båten före bryggan, det var inte alla gånger detta lyckades. Där stod Annika och Kjell med en packning som om de skulle vara borta en månad. Runt om dem sprang yrvädret, Edit, en border collie, det är en hund som man inte alltid vet vad som är fram eller bak. Vi stuvade in bagaget där det fanns plats och lyckades få Edit att stanna i båten och den blev definitivt fullpackad. Då säger Annika ” Sune skall också med”. Jag tänkte vem i all sin dar är Sune, en raggare från Dalslands inre med brylkräm i håret? Hur skulle detta gå, båten skulle kanske sjunka med en stor Sune ombord och hur rolig skulle helgen bli. Då kommer Annika bärande på en fågelbur med kanariefågeln Sune och jag håller på att sjunka genom durken. Det fanns ingen annan plats än på det lilla fördäcket att ställa fågelburen och jag hoppades av hela mitt hjärta att ingen skulle se oss. Det var nog det märkligaste ekipage som någonsin färdats till Öckerö.  Efterhand kunde jag se det komiska i situationen och gapskratta åt den. Det blev en underbar helg , Sune smet inte sin väg, Edit fångade ingen fiskmås och det kom att vara min sista gång i stugan.

Åren gick och andra tog över att sköta stugan och allt slutade tyvärr med att stugan revs eller eldades upp. Orsaken tycks ha varit olika syn på hur stugan skulle utnyttjas.

Jag äger en tolftedel av David´s ägarandel av Öckerö och ibland dagdrömmer jag om att bygga en identisk stuga och flyga den till Öckerö en tidig morgon. Vad då tillstånd, kunde David kan väl jag och det är väl ingen som skulle tänka på att stugan varit borta, eller?

Vespan

Brottet är sedan länge preskriberat men det är något som jag fortfarande ångrar, i alla fall lite. Jag skall nu berätta denna historia för er, så får ni själva bedöma brottets svårighetsgrad. Jag vill varna de kvinnliga läsarna om att detta är en berättelse om unga män och deras väg att för en kort tid skapa en spännande sommar. Jag hoppas att både män och kvinna läser vidare!

När sommargästerna kom ut till Onsala på sommaren blev det fullt med ungdomar som inte visste vad de skulle göra. Vi var ett gäng som samlades vid affären i Orrviken, i stort sett varje kväll. Det var över tio killar och endast två tjejer. Tillsammans var vi väl femton ungdomar som uppehöll sig, eller med nutidens ord, hängde vid affären. När en del av sommaren hade gått kunde man varje skämt som drogs för vilken gång i ordningen och alla idéer som dog för att den riktiga orken inte fanns. En dag berättade Tommy ( jag har för säkerhets skull fingerat alla namn) att han hade fått nys om att det stod en vespa gömd i skogen i Mölndal. Det skulle vara en tung vespa (man måste ha körkort för att köra den) och den hade stått där länge och var antagligen stulen. Då kom den sprudlande idén att ta ut vespan till Orrviken och köra med den på småvägarna. Det var otroligt spännande för mopedkillarna om man kunde få köra vespa istället. Killarna hade inte körkort än och vespan var antagligen stulen, kunde det bli mer spännande. Det var ju bara ett litet problem, hur skulle man få den transporterad fyra mil, från Mölndal till Onsala. Janne P kom på att hans brorsa Ove hade bil, en Citroen CV 2. Om vespan skulle kunna komma in i bilen och om Ove ville köra, var den stora frågan. Vi kom överens om att fråga honom och det otroliga hände, han svarade ja.

En dag bestämdes och då åkte Janne och Ove in till Mölndal. Tiden gick och vi väntade spänt på att de skulle komma tillbaka. För varje bil som kom runt kurvan steg hoppet för att sedan försvinna när det inte var Cittran. Men vad var det för ekipage som kom körande runt kurvan ? Framdörren var nästan helöppen och ut stack ett vespadäck och ett styre! Det var en ljuvlig uppenbarelse! Hur de hade fått in vespan i CV2:an var ett mysterium. Till slut lyckades vi bända och slita ut vespan ur bilen. Det var faktiskt värre än att ta ut en krabba ur krabbgarnet.

Där stod den nu, skönheten, som kunde komma upp i närmare 100 km i timman. Det var nästan slagsmål om vem som skulle köra först men förnuftet segrade. Tommy hade hittat den och Janne P hade fått ut den till Onsala, alltså fick de köra premiärturen. Efter kraftfullt kickade (på den tiden fanns inte elstarter) startade motorn, ettans växel kom i läge, kopplingen släpptes sakta upp och iväg for vespan. For och for, den hoppade mest men tog till slut fäste i marken och fortsatte tjutande på ettans växel. Nu skulle tvåans växel in och Tommy frikopplade motorn och kämpade med växelhandtaget. Allt hände på en gång, tvåans växel kom in, frikopplingen släpptes och så hördes smällen när växelkabeln gick av. ”Visst gör det ont när kablar brista” som någon så vackert diktat. (Förlåt Karin Boye)

Premiärturen var ingen succé, men vi hade i alla fall en vespa. Efter många lagningsförsök av växelkabeln löstes problemet med ett snöre. Snöret bands fast i växelreglaget nere vid bakhjulet och om man drog i snöret kunde man nu växla från ettans till fyrans växel, men ville man växla ner fick man stanna och dra tillbaka växelreglaget manuellt. Vespan kördes på de små vägarna mestadels på tvåans växel. Efterhand blev detta inte tillräckligt utmanande och då kom vespa-gänget på att det fanns en långsträcka på minst 500 meter vid Knastås. Nu startade tävlingen. Varje lag bestod av en förare och en växlare. Växlaren höll i snöret och när föraren frikopplande skulle växlaren dra i snöret så pass hårt att han växlade upp till nästa växel. Det var inte så lätt som ni tror, det krävdes skicklighet att nå ända till fyrans växel. Det team som uppnådde högst hastighet vann. Vinnarhastigheten blev 93 km i timmen precis innan bromsen trampades i botten och vespan sladdade ner i diket. I vinnarteamet ingick Gösta och Björn (fingerade namn).

Efterhand som tiden gick började oron sprida sig i gänget. Det måste vara en del som hade sett oss och kanske skulle polisanmäla våra tävlingar. Gänget började inse att det inte var något trevligt scenario om polisen kom. Vi måste göra oss av med vespan och det snabbt!

Flera i gänget var tokiga i att se actionfilmer, helst med biljakter som slutade med att en bil körde över ett stup och voltade i luften för att sedan slås i spillror. Givetvis skulle vespan gå samma öde till mötes och nu gällde det att hitta ett lämpligt stup. Ute på Mönster, jag säger inte var, finns det ett berg och ett stup ut åt havet ( stup och stup, det är en definitionsfråga)

Den okända klippan vid Mönster!

Det var fem unga, starka män som började färden mot avrättningsplatsen. Först kunde vespan köras till bensinen tog slut för att sedan släpas på den lilla stigen. Vår spejare och vägvisare, Lasse, visade att det var dags att lämna stigen och ge sig ut i vildmarken. Vi hade med oss fyra rep, som fästes på båda sidorna av vespan, och sedan tog vi vars sitt rep över axeln och började att dra. Färden gick över stock och sten, nästan som  när Amundsen med mannar släpade sina kälkar upp och ner för isbergen och till slut dog de. Skulle vi gå samma öde till mötes? Det var viss dramatik när det blev mer snårigt och otillgängligt, svetten rann, svordomarna osade och frågan restes vem som kommit på denna idiotiska idé. Då mellan två risiga enar såg vi toppen på berget, gänget fick nya krafter och vespan nästan flög till klippans topp.Till slut var då detta ekipage högst upp på klippan och repen lossades. Två killar på var sida av vespan och en längst bak som  började springa med vespan mot branten. En sista knuff och så for vespan över bergskanten och vi rusade ända till kanten för att se den berömda volten men möts av synen när vespan sakta hasar ner mot havet. Antiklimax uppnås när den träffar vattenytan och med ett bubbel skall sjunka ner mot djupet!  Men det är bara en halvmeters djup och där ligger den, vespan, fullt synlig. Det fick istället bli en annan slutscen från gangsterfilmer när bossen pekar på två iniativtagare och säger ”take care of this” (ordna upp detta).

Jag har inte sett vespan sedan dess och var den finns, det är en väl bevarad hemlighet som kommer att följa de två gangstrarna i graven.

Till plastfritt!