Vårkänsla

Hej alla följare och vrakare!

Här kommer en berättelse av vårt strandstädningsarbete i april i år.

De tre gentlemännen kliver ut på bryggan och tar sikte mot Vrakatekan som ligger och guppar så fint längst ut på bryggnocken. Det var tre grånande herrar med lite olika kroppsliga besvär men med en riktig glöd för att utföra sitt uppdrag. PS hade ont i ryggen och i axeln och kunde inte ro och blev utnämnd till styrman. Nils G är kapten i projektet och i ekan men med sin skolios är han snart lika böjd som ringaren i Notre Dame. Till sist var det PJ just blivit opererad och redan var så återställd att han tog platsen som andreroddare. Med andra ord var det ett gäng som utstrålade energi.

Precis för två år sedan var dessa män på sin första vraktur och startade strandstädningsprojektet Vrakat.se. Miljöpartiet hade 2017 fått igenom en särskild satsning , 17 miljoner, för  strandstädning med prioritet av västkusten. Nils G hade gjort ett förslag om ett pilotprojekt som skulle göra en kartläggning och strandstäda en kustremsa i Onsala, Kungsbacka Kommun, Denna kustlinje skulle undersökas både avseende förekomsten av skräp och att arbeta efter en metodik där en eller flera adopterade en kuststräcka och städade den kontinuerligt. Det var en gedigen projektplan med detaljerad kostnadskalkyl.  Av de 17 miljonerna skulle det kosta 20.000:-. Västkuststiftelsen gillade pilotprojektet sa man, men kunde inte stödja projektet ekonomiskt. På Kungsbacka kommun var det ingen som läste projektplanen över huvud taget. Däremot betalade kommunen senare en upphandlad aktör 50.000:- för att göra en kartläggning utan någon som helst strandstädning.

Det var nu tre män i en båt men farvattnet var inte Themsen utan en vik på Hallands västkust. Det blåste en ganska hård nordostlig vind som gav medvind västerut. PJ, som var absolut vigast i gruppen trots operation, utsågs till hopp-i-land-kalle.  Han lossade fånglinan och med ett elegant hopp tog han plats på sin roddplats. Nils G tog ledarårorna och manövrerade ut ekan mot öppet vatten. PS skulle styra med för ändamålet iordninggjord styråra men den hade Nils G glömt. Istället fick PS medelst sina händer visa riktningen som ekan skulle ros. Viss tid såg han ut som en dirigent som satt i aktern och dirigerade Våren av Vivaldi! Händerna flög upp och ner och fram och tillbaka med stor inneboende känsla och ekans kurs blev i det närmaste perfekt.

Det var inte utan att Nils G var mycket stolt över att nu, två år senare, engagera över 250 strandstädare och som närmar sig 300 under 2021 i Vrakat.se. Vilket uppdrag hade nu de tre herrarna denna vackra men kyliga vårdag. Jo, idag skall referenskustremsan dokumenteras. Man kan tycka att det inte kan vara så svårt att mäta vad som flyter in från havet och avgöra varifrån det kommer men olika intressenter mäter olika. Referenskuststräckan är en kilometer och är en klippstrand, en fin sandstrand och en bit kust med stora och små stenar. Den ligger så att det flyter in skräp från sydväst och till nordväst och känns typisk för hur sammansättningen av de skräp som Vrakat.se samlar in ser ut. Kustremsan har blivit döpt till ”Mrs B`s beaches”och kommer att dokumenteras med bilder och kommentarer. Vem som är mrs B är en väl bevarad hemlighet. Vad är då tanken med en referensstrand, jo att dokumentera vad som flyter in från havet och göra en bedömning av hur det hamnat i havet. Förr kunde man hitta föremål som gick att återanvända eller vrakved som kunde eldas med. Är det bara skräp som flyter in nu för tiden eller kan man hitta något intressant?

Ekan styrdes förbi den fina sandstranden där barnen kunnat bada om inte de betande korna absolut vill ha vattentoalett. Varje år hoppas reservatsbesökarna på att stranden skall inhägnas men tyvärr har det inte blivit något än. Efter stranden rundas en udde och sedan kommer en kustremsa bestående av stora och små stenar. Det har kommit in uppgifter om att det ligger plastdunkar här och med ett vigt hopp är PJ i land och tar sig sedan fram som en bergsget över stenarna och hittar dunkarna. Nils G stapplar fram bland stenarna och hittar en spännande bit ädelträ. Här finns också en mindre variant av Wilk’s Nemis, en träskulptur av vrakved. PS har fått uppgiften att plocka skräpet som ligger närmast havet. Plötsligt hörs PS`s stämma ljuda över vågornas skvalp ”Jag har hittat en glasflaska”! Visst är det ovanligt att hitta en hel glasflaska på en stenstrand men PS låter mycket exalterad när han tillägger att det är säkert 1800-tal eller tom 1700-tal. Det är verkligen ett märkligt och ovanligt fynd eftersom flaskan inte har någon rak botten utan den är rund och kan inte stå på ett bord. Halsen är nyskavd vilket tyder på att flaskan just flutit iland och hamnat i tången och bara blivit skadad i flaskhalsen. Dagen efter vi var ute gick vågorna höga igen och flaskan hade slagits sönder mot stenarna. DET ÄR OTROLIGT att tänka sig att där ute i havet ligger ett vrak från 1700-talet. Det var förmodligen kaptenen som drack upp innehållet i denna fina flaska och så ställdes den i lådan för att panta den i nästa hamn. Skeppet förliser i en svår storm och 300 år därefter bryts däcket till slut sönder och flaskan som har luft i sig flyter upp till ytan. Den flyter i de mjuka vågorna in mot stenstranden och ger juristen, som gjort en hel del bouppteckningar, ett riktigt svårt fall att utreda. Var är den tillverkad  och när samt vilket skepp har haft den med ? Han har redan börjat undersöka om det beskrivna  scenariot ovan skulle kunna stämma.

Det mesta tyder på att denna flaska är från 1700-talet och det är ett mirakel att den inte blev sönderslagen mot stenarna. Den runda ringen är en luftblåsa i glaset!

Ekan lastas med säckar, dunkar,  vrakved och flaskan och  när den  kommer runt udden ökar vinden och nu får roddarna ta i ordentligt. Styrman dirigerar dem med precision för att ro den absolut kortaste vägen hemåt.

Detta är vad som hittades och sorterades:

Dessa fynd kommer förmodligen från handelsfartyg som trafikerar Kattegatt. Det slängs många dunkar i havet.

Plastskräp från konsumentprodukter. Det finns inga petflaskor med denna gång!

Linor är det värsta och kommer både från fisket och handelsfartyg.

En fiskmås har fått offra livet i kampen men en bit lina. Det är bedrövligt!

 

Fynd som går att återanvända:

Detta är en regel av något ädelträ som är hårt och är ett mycket ovanligt fynd. Det kommer att bli fyra Vrakat.se-lampor. Världen är uppdelad i dem som tycker om föremål med marin anknytning, tex lampor som doftar tjära, medan den andra delen tycker att det är fult och inte passar i ett hem. Om du tycker om Vrakat.se-lampan så hör av dig för jag lottar ut ett exemplar av denna fina ädelträbit.  Ni som kan mycket om träslag får gärna höra av sig om vilket träslag det kan vara. Kan det vara mahogny, det känns kompaktare än ek. Det blir en raritet för det kommer nog inte att flyta in  någon mer liknande ädelträbit. Använd gärna kontaktformuläret nedan!

Det vi hittade på cirka 200 meter kustremsa har flutit in i år och vi har nu en startpunkt för vår referenskustremsa. Vi kan dra slutsatsen att handelsfartyg, färjor och kryssningsfartyg står för en stor andel av det som flyter in om också trossar och tjockare linor även kommer från denna kategori.. Fiskarna får stå för det mesta av mindre linor och lintrassel medan konsumentrelaterade skräpet, vad som avser vikt, utgör den minsta andelen av skräpet. Vi hoppas att ”Mrs B” uppskattar vår rapport och ett sådant flaskfynd kommer vi nog aldrig göra mer.

Nästa inlägg som även det kommer att publiceras under maj tittar närmare på hur Kungsbacka Kommun har hanterat sitt bidrag till strandstädningen och vad den nye samordnaren vill åstadkomma under 2021. Alla ni som redan varit ute och städat kommer bli omnämnda och det är inte för sent att skicka bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tomteskägget

 

Efter studier i Göteborg och med en studentlägenhet på 90 kvadratmeter i ett landshövdingehus bestämde min hustru (samma hustru nu 49 år senare) och jag att flytta ut på landet. Vi är båda uppvuxna på landet och ville att våra barn skulle växa upp i det gröna.

Huset vi köpte låg i en backe och hundra meter från E 20 s utanför den lilla byn Tollered. När vi flyttade in fick vi hjälp av goda vänner att flytta in. Vi hade hyrt en liten lastbil som var fullpackad och med ett piano längst bak. Jag körde in på vår lilla  väg och vännen Kjell tittade upp på backen och vände sig mot mig och sa: Gösta detta är inte en brant backe, det är ett stup. Det går fortfarande att känna hjärtslagen och svettningen men det fanns ingen återvändo. Ett rejält tag i ratten, in med ettan och sedan full gas. Väl uppe snabb högersväng och vi var uppe.

Backen var det som präglade vårt boende. Våra vänner var nästan alla lättade när det kommit upp men sedan skulle de ner också och när backen slutade var det endast 20 meter till E 20 och utfarten. Vissa var nervösa hela vistelsen hos oss. Som tur var hände ingen riktig olycka men bilar gled av vägen vid några tillfällen. Det värsta var när det hade snöat och traktorn som skottade inte hade kommit, det gällde att ha tungan rätt i mun för stannade man i backen började man glida nedåt. Detta hände mig en söndagskväll, bilen gled över vägkanten och blev hängande. Jag förstod att bärgningsbil var det som gällde men det kändes genant så jag bad dem komma vid 23-tiden när grannarna hade lagt sig. Min förhoppning var att den skulle smyga upp för backen och diskret dra upp vår bil. Men icke sa nicke, varenda saftblandare, dvs orange ljus som satt på bärgningsbilen, lyste upp hela grannskapet och ljusen tändes i grannarnas hus,  jag var avslöjad.

Eftersom backen var så besvärlig beslutade vi att asfaltera vägen och göra en något enklare parkering. Vår goda vän Annika skulle komma på besök och vi tänkte att vi måste visa henne in på den nya parkeringen. Mitt i vägen vid parkeringens infart placerade vi en spann fylld med grus och en bräda i den samma. Högst uppe på brädan satte vi en stor pappkartong och målade en stor pil. Vi såg Annika komma med bilen och sedan satsa för att komma upp. Hon ökade farten uppför backen och sedan flög spann, bräda och pappkartong åt alla håll. Annika, såg du inte skylten, var en naturlig fråga och svaret blev Vilken skylten?

Under många år så firade jag och mina syskon julafton tillsammans och alternerade mellan våra hem. Oavsett vägunderlag så parkerade min syster alltid bilen innan backen och familjen gick upp istället för att utsätta sig för fara. Denna julafton som jag skall berätta om var det för en gångs skull några decimeters snödjup. Backen var skottad, saltad och sandad inför mina syskons ankomst och alla kom upp till vårt hus. Vilken julstämning det var, i köket sprakade vedspisen och långbordet stod dukat, men innan det goda julbordet så var det naturligtvis Kalle-Anka på TV. Under Kalle stektes korvar och köttbullar och sill, lax och löjromsmousse ställdes fram. Det saknades inget på bordet och lantköket rymde hela släkten. Det verkar vara en regel att de äldre skall äta sakta för att barnen skall få vänta lite till på sina julklappar. Efter maten flyttade alla in i vardagsrummet där det brann en brasa i den öppna spisen och det doftade jul av alla hyacinterna.

 

Björkeberga i snöskrud

Eftersom vi alternerade med julen så hade vi tomteutstyrseln i en påse som togs med till årets julfirande och regeln var att den man var hos också skulle vara tomte. Så var det dags för tomten och att då säga något om att köpa tidning var inte aktuellt, närmsta kiosk låg en mil bort.  Men vi hade en vattenbrunn uppe i skogen och den  brukade krångla. Alltså måste jag gå och kolla brunnen. Jag tog med påsen ner i källaren och kollade att allt var med. Vad i all världen, det fanns inget tomteskägg med och en tomte utan skägg finns inte på kartan. Med full fart rusade jag upp till badrummet, det måste finnas bomull, men det var nästan slut. Då ser jag något som kan rädda tomten, på hyllan står en sprejburk med rakskum. Med tomtekläderna på så var det bara att spruta skummet på kinder, haka och under näsan. Det blir riktigt fint, på håll.

Tomten plumsade i snön uppför backen och hade en säck med klappar på en pulka efter sig  och en ljuslykta i handen. Snön gnistrade och det kändes som att ingå i ett av Jenny Nyströms julkort, om man tar bort plastpulkan förstås Det gällde att gå en bra bit upp i backen så barnen kunde se tomten komma från skogen. Tillräckligt högt upp var det dags att vända och gå ner mot huset. Det blev besvärligt att dra pulkan för den åkte hela tiden förbi mig i backen och säcken ramlade ideligen av. Tomten fick dagens andra goda idé, han satte sig på pulkan och tog säcken i famnen. I början gick det lugnt och fint. Barnen stod i fönstren och såg tomten sakta närma sig huset med  pulkan. Det var endast renarna som saknades. Då händer det, pulkan kommer in på den uppkörda pulkabanan och tomteekipaget satte upp farten och hastigheten ökade mer och mer. Tomten såg framför sig hur pulkan kom ner på vår väg och fortsatte mot E 20. Något måste göras och det snabbt. Tomten slänger sig till vänster och riktar in pulkan mot farstudörren. Barnen tittar skräckslagna ut på tomten som i superfart närmar sig. Det ser illa ut men den skickliga tomten gör en bredsladd, ställer sig upp och knackar på dörren, Finns det några snälla barn? Barnens ögon tindrade igen och de sprang före till vardagsrummet. Efter kom tomten som fick en stol att sitta på. Julklappsutdelningen började och jag kände den höga värmen i rummet. Sakta började rakskummet mista sin form och mustachen rann ner i munnen. Tomtens tal blev lite sluddrigt med allt rakskum i munnen. Därefter började skägget på kinderna att sakta förflytta sig nedåt. Min syster gjorde allt för att hålla sig för skratt och var juste och hjälpte till med den fortsatta utdelningen medan jag hade en hand för ansiktet. Oroligt såg jag på barnen om de upptäckt att skägget försvann men alla var fullt upptagna med julklapparna och efter sista klappen smet jag fort ut. Jag är otroligt glad att min kreativa förmåga lyckades lösa situationen och att det blev en lyckad julafton.

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Ett annat skägg!!

 

 

Året som gick

Initiativtagare, projektledare Gösta Fransehn vid julpyntad depå byggd av Kjell och Hans.

Hej alla följare och vrakare!

Vilket år det varit med denna eländiga corona. Många har drabbats och mått dåligt och tragiskt nog också kanske mist någon nära. Då är det en lisa för själen att vandra vid havet och helt riskfritt inandas den friska och rena luften. För Vrakat.se har det varit ett fantastiskt år, vi har växt från drygt 100 vrakare till cirka 250 och har nu med oss sju ungdomsidrottslag som adopterat kuststräckor och vi tackar Linus och Florina på Västkuststiftelsen för bidragen, 5000:- per lag. De har också bidragit till vår drift, som blir under 10.000:- detta år. Jag är övertygad om att Vrakat.se  har den mest kostnadseffektiva strandstädningsmetodiken och ett minimum av administration. Vi har samlat ihop drygt två ton plastskräp från tre naturreservat förvaltade av Länsstyrelsen i Halland. Tyvärr har vi inte kunnat få en siffra på vad Kungsbacka Kommun hämtat och lämnat vidare för förbränning. När det inte är några problem för Fältvaktmästaren AB som är Länsstyrelsens entreprenör att ge oss underlag borde det inte vara det för kommunen heller, kan man tycka!

ÅRETS FYND FRÅN HAVET 

Vrakaren för året

Martin årets vrakare med ovanligt fynd en vägbom och tung tross som han slet med själv.

Värstingen i Åsa

Trålrester som hittades vid Gårda Brygga av ungdomsidrottslagen ledda av Mathias Franzen och Christer Salestam hjälpte till att få iväg eländet till Smögen.

Trålrester som vägde nästan ett halvt ton. Togs om hand för återvinning av Fiskareföreningen Norden i Smögen.

 

Värdefullaste fyndet

I år är det ett fenderår. Vi har försökt hitta ett skepp till den stora fendern men inte lyckats än.

Fendrarna är ganska dyrbara och den stora hittades av Lasse dessutom var både Pelle J och Hans F delaktiga i att den hamnade i vår depå.

Värsta fyndet

Färska räkor

I våras hittade jag den här lilla flaskan med texten ”färska räkor” med instruktionen att blanda den tillsammans med vatten i en tank och sedan lägga i räkorna för då håller de sig färska längre (enligt texten). Det lät mycket oroväckande med tanke på hur gott namn våra västsvenska räkor har och man vill ju inte ha några tillsatser. Efterhand hittade vi fler flaskor och det kändes nödvändigt att försöka reda ut hur de användes.

Jag är intresserad av matlagning och främst av det som kommer från havet och är därför mottagare av information från Sjömatsfrämjandet. De kanske vet, tänkte jag, och skickade ett mail. Jag fick svar av Linda Frithiof som också är utbildningsansvarig på Göteborgs Fiskeauktion och hon har lagt ner tid för att hitta svaret.

Räkor och kräftor som lagras färska kan ganska snabbt få svarta fläckar på skalet och tillsatsen ”prawn fresh” förhindrar detta. Svenska räk- och kräftfiskare kokar fångsten ombord på båten och använder inte tillsatsen. Däremot så kokar inte danska fiskare sina kräftor utan använder tillsatsen och kastar flaskan i havet.

Det visade sig att Linda också bor i Onsala och är ordförande i Röde Holme Badförening som återupptog strandstädningen av Röde Holme Viken på påskafton i år. Glädjande var att Badföreningen gick med i Vrakat.se våren 2020. 

Vrakvedsbyggare av årets depå

Hans Fransehn, har varit delaktig i flest byggen av depåer och blir härmed utsedd till 2020-års depåbyggare. Han har valt ut depån på Öckerö, där fiske- och jaktstugan låg, till årets depå. Alla våra depåer är fina på sitt sätt men detta är en minnesrik plats och jag kan rekommendera ett besök. Det är Hans och Britt-Marie, Martin och familjen Fritzne som städar den norra delen av Öckerö inklusive ett antal öar.

En stilren depå vid trappan till bastun vid fisk-och jaktstugan.

Vänligast

Tack Svante Odén för att du hittade min kula till hummertinan och tog kontakt, som tur var hade jag två kulor. Det var en hummer i tinan.

 

 

 

 

Vemodigaste fyndet

 

Jag fick denna ros som hittades på en strand i Falkenberg. Det var på min födelsedag så det kändes bra tills jag kom på  varför man kastar  en ros i havet. Det är många som gått bort som vill få sin aska spridd över havet. Det känns vemodigt det här året och jag återbördade rosen till havet för att hedra alla de som gått bort i covid 19.

Våra ungdomsidrottslag

Frillesås FF

Till våra stora glädje har våra ungdomsidrottslag utvidgats med Frillesås FF som har gjort sin första strandstädning nu på höstkanten. Ni är hjärtligt välkomna i gänget och det innebär att vi har med sju ungdomsidrottslag i Vrakat.se.

Onsala BK

Fredrik Tallsten är projektledare för tjejernas strandstädning.

OBK F 09 in action

Vilket skräpberg. Mycket bra prestation att samla ihop allt detta av F 09

Fredrik skrev följande:

Vi hade en toppendag ute på Lönnö med tjejerna. Det blev städning från 9:00-12:30 och därefter ett snabbt avkylande bad innan vi gav oss hemåt. Tjejerna hade väldigt kul och det är även en bra chans att bättra på lagkänslan och att umgås på annat sätt än på träning och match. Vi hade därefter årets tuffaste match kl 16:00 där tjejerna hade det lite tufft i värmen men de kämpade på grymt!

 

OBK F 06 på Vikaholm norra.

Fredrik skrev:

Vi städade denna höst den 15 november och var ca 20 tjejer och 7 ledare. Med glatt humör och ryggsäckarna fulla med mat och fika gav vi oss av kl 09:00 mot Vikaflacket för att vara strandens riddare och ännu en gång försvara den mot plastens inkräktare. Denna gång fick vi inte ihop lika mycket plast mätt i kg men gängen plockade länge i en av vikarna där det finns mycket småplast. Efter ca 3,5 timme gav vi oss hemåt mot eftermiddagens träning på Rydet.

Onsala Innebandy

Josef Wideström är projektledare för strandstädningen.

Onsala Innebandyklubb pojkar födda 2010.

 

Onsala innebandykillar födda 2006. Bild från 2019.

Innebandykillarna födda 2006 var först ut att ”adoptera” en kuststräcka i Onsala. Vid den första städningen var det mycket gammalt skräp att samla ihop. I en liten vik plockade man ihop nästa ett halvt ton skräp under 2019. 2020 har volymen blivit mindre beroende på att det blåst mycket från syd och ost. Dessa vindar för inte med sig skräpet från Nordsjön vilket inneburit  mindre plastskräp.

Åsa IF

Tjejlag i Åsa med ovanligt mycket trä i sin hög!

 

VRAKATMÖTET

Höstens inplanerade Vrakat-möte blev inte av på det sättet som tänkt. Det blev i alla fall ett möte på en sandstrand. Vi var ett trettiotal vrakare som deltog, alla är inte med på bilden. Det var verkligen roligt att träffas och vi höll alla avstånd efter bästa förmåga.

Vi hade inte någon föredragshållare utan våra projektledare för de nya städområdena presenterade vad som hänt under säsongen.

Mathias Fransehn och Christer Salestam berättade om strandstädningen som omfattar i stort sett hela Åsa och når till Gårda brygga i norr. Dessutom städar damlaget öar i fjorden med stöd från Handelsbanken i Kungsbacka. Naturreservatet Näsbokrok ingår också och med tanke på alla besök som varit där under pandemin är det extra tillfredställande att kusten varit strandstädad. Mathias fick frågan hur många de var och han började räkna och kom fram till cirka 90 personer. Vi har räknat med hälften i våra beräkningar.

Marika och Ove Persson har utvecklat strandstädningen på naturreservatet Vallda-Sandö. Gruppen är nu uppe i tio personer och så cirka 20 innebandyspelare från Onsala. Av okänd anledning fick vi ingen respons från Lerkils IF på vår förfrågan om något lag ville strandstäda på Vallda-Sandö och få 5000:- i ersättning. Onsalas yngre innebandyspelare var däremot på hugget och adopterade en något besvärligare kuststräcka och bidrar nu till en bättre miljö. Den dagen OIBK P10 skulle strandstäda så mötte de Vallda-Sandö innebandylag P 10 på förmiddagen och slog dem med 8-0 för att sedan åka och strandstäda. De var verkligen på hugget den dagen.

Håkan Karlsson har tillsammans med grannar på Draget har tagit sig an den svåra sträckan ut mot Hållsundsudde. Det är skönt att också denna sträcka tas om hand och för att underlätta logistiken kommer man bygga en depå ute på udden under våren 2021.

Linda från Badföreningen i Röda Holme berättar om återupptagen tradition.

Linda Frithiof berättade om hus Badföreningen tagit upp den gamla traditionen att strandstäda på påskafton och sedan elda en påskbrasa. Det blev en succé och mellan 30-40 personer kom för att städa och det blev 19 säckar med skräp. Nästa år blir det förmodligen mycket mindre med skräp när man nu gjort en så bra grundstädning.

När de nya ”vrakarna” presenterat sig avslutade vi med att Ola Carlsson berättade om Vässingsöbornas insats för miljön. Han har  tillsammans med sina grannar  uppehållit en tradition sedan trettio år  tillbaka att strandstäda på långfredagen. Det är en mycket fin tradition som vi verkligen hoppas på en fortsättning i många år till.

Thomas Hansson-Mild var inte med på mötet eftersom SS Kaparen hade sin städdag på Mönster samma dag som vårt möte. Det var uppemot 30 deltagare, vilken uppslutning, som städade bland annat Stora Skedevik. Namnet betyder nog Skitviken och har varit den vik på västsidan som får ta emot mest skräp. Nu på hösten var det inte mycket skräp och den viken har aldrig haft så lite skräp som nu tack vare Thomas och hans klubbmedlemmar. Thomas har skrivit mycket bra artiklar i Kaparbladet om strandstädningen

 

Alla tillönskas

EN GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR

 

 

 

Jakt-och fiskestugan

 

Jag sitter och tittar på ett foto av David, min farfar och hummerfiskare som sitter på en sten vid vattenbrynet och röker cigarr. Det är inte vilken cigarr som helst utan ser ut som en finare sort kanske en Havannacigarr. Hur i hela fridens namn kan en enkel hummerfiskare ha råd med dylika cigarrer. Den berättelsen skall jag berätta nu och lite mer.

I början av femtiotalet fanns det en företagsledare, vi kallar honom direktör S , som letade efter jaktmarker att arrendera för att jaga sjöfågel på. Han hade hittat Öckerö, en mindre namne av sin kusin i Göteborgs södra skärgård. Det behövdes en båt och någon som körde den och på detta sätt kom direktör S och David att träffas och det blev en vänskap som varade livet ut.

Direktör S ville ha en jaktstuga på ön dit han kunde ta med sina affärsvänner. Han ägde ett stålgrossistföretag och hade mycket representation för kunder från Europa. Hur skulle Direktör S få tillstånd att bygga en stuga?  Jo, David var genom skifteslaget (mark som ägs gemensamt av gårdarna) delägare av Öckerö. David var inte mycket för tillstånd så han sa till direktör S att bygga stugan i David’s namn.  Utåt var det David’s fiskestuga men alla visste att det var direktör S som byggt den och alla gillade inte det. Materialet skeppades ut och snart hade snickare byggt färdigt stugan. David gjorde en insats med att frakta snickare och visst material ut till ön.

Jakt- och fiskestugan

Jaktstugans placering på den blåsigaste platsen på Öckerö förvånade många och David hade nog istället velat ha den i den skyddade viken innanför Hamnholmen. Där finns det lämningar efter små stugor från sillperioden och dåtidens fiskare visste nog vad de gjorde. Men Direktör S ville imponera med en magnifik utsikt ut mot havet och horisonten och han betalade stugan och fick som han ville.

När man steg in i stugan så var det fönstret mot väster det första man såg. Fönstret hade åtta rutor, tänk er nutidens zoom med åtta vackra bilder som tillsammans  bildade en gemensam vy av hav och himmel. Under fönstret fanns diskbänken och gasolköket. När man tittade till vänster fanns det ett likadant fönster mot söder, där man såg den lugna viken och i fjärran konturerna av Nidingen. På varsin sida om fönstret stod två väggbyggda dubbelkojer med en tillbyggd bänk utanför de nedre kojerna. Mitt framför fönstret stod bordet två meter långt. Varje koj hade ett draperi och man satt precis utanför kojen. Mycket praktiskt för den som blev trött att bara böja sig bakåt och så låg man i kojen. Taket var välvt och byggt med bastupanel och gav stugan sin speciella karaktär. På väggarna hängde fiskedon och två vättar i trä. Den hade verkligen en känsla av jakt och fiske och hade en speciell doft av instängt blandat med doften av hav och tjära.

I stugan, som vi kallade den, kom det att ske mycket representation och David såg till att det fanns hummer på bordet och hjälpte till att ta hand om gästerna. Det sköts gräsänder i skymningen och i fotogenlampans sken åt man sedan hummer med pilsner och snaps. David kunde inte prata några andra språk men efter ett par snapsar och med hjälp av händer och fötter förstod man varann. Direktör S kunde flera språk och kunde översätta och tyckte nog det var underhållande när David pratade tyska. David blev så populär att han fick följa med på middagarna i Direktör S stora villa i land. Den blåvitrandiga kostymen, den vita skjortan, Amerikaslipsen och den nya skärmmössa gjorde honom till en stilig karl. Bordet var dukat med många glas och många bestick och David spelade nog dummare än han var och Direktör S och gästerna fann stor glädje att hjälpa honom till rätta. Efter middagen drack man kaffe och rökte Havanna-cigarrer och det dukades fram cognacskupor. Direktör S hällde 4-5 cl cognac i botten på det stora glaset enligt kutymen.  David tittade upp på honom och sa ” men käre Gustav (direktör S’s förnamn) du får väl hälla ända upp”! Nu förstår ni var de tjocka Havanna-cigarrerna kom från.

Mina egna minnen från stugan är i 17-års-åldern när jag och tre kompisar fått låna stugan. Vi hade det trevligt på dagarna med fiske och bad men kvällarna blev långa. Vi spelade kort men sedan kom någon på att vi skulle göra snurra flaskan. Det går ut på att man tillsammans skulle hitta på något som den som fick flaskhalsen mot sig skulle utföra. Det var  kunde vara att stå på ett ben och gala som en tupp eller dricka upp den värsta drink som någonsin blandats av tillgängliga drycker varav rödtjutet Parador utgjorde en stor andel. Kvällen hade övergått till natt och det var svårt att komma på något som alla var villiga att göra om flaskhalsen stannade på vederbörandes yta. Det sista uppdraget blev att i kalsongerna springa ett varv barfota runt stugan med toalettspannen från utedasset i handen. Det var fullmåne och helt stilla. Månskenet speglade sig i havet och som en solfjäder utstrålades månskenet in mot stugan. Vi tittade ut genom fönstret och från höger kommer en yngling trippande så lätt och graciöst på stenarna med armen sträckt så långt från näsan som möjligt bärande en blå spann. Det var en vacker och oförglömlig silhuett emot månens sken och den bilden glömmer jag aldrig.

Den sista gången jag lånade stugan var jag en vuxen man med flickvän. Våra vänner Annika och Kjell, båda från inlandet , skulle verkligen få uppleva västkusten och bo i en fiskestuga på en kal klippa. Jag hade en mindre träbåt med en inombordsmotor , Göta-motor, på fyra hästkrafter. Båten gick framåt men inte fort och den startade bara om den hade lust. Denna sommardag hade den startat på första försöket och min blivande fru, Mona, och jag tuffade till nästa vik för att hämta upp våra vänner.  Det var en härlig sommardag med svag nordvästlig vind .Vi gjorde en elegant tilläggning vid bryggan utan att träffa någon annan båt och hann att få stopp på båten före bryggan, det var inte alla gånger detta lyckades. Där stod Annika och Kjell med en packning som om de skulle vara borta en månad. Runt om dem sprang yrvädret, Edit, en border collie, det är en hund som man inte alltid vet vad som är fram eller bak. Vi stuvade in bagaget där det fanns plats och lyckades få Edit att stanna i båten och den blev definitivt fullpackad. Då säger Annika ” Sune skall också med”. Jag tänkte vem i all sin dar är Sune, en raggare från Dalslands inre med brylkräm i håret? Hur skulle detta gå, båten skulle kanske sjunka med en stor Sune ombord och hur rolig skulle helgen bli. Då kommer Annika bärande på en fågelbur med kanariefågeln Sune och jag håller på att sjunka genom durken. Det fanns ingen annan plats än på det lilla fördäcket att ställa fågelburen och jag hoppades av hela mitt hjärta att ingen skulle se oss. Det var nog det märkligaste ekipage som någonsin färdats till Öckerö.  Efterhand kunde jag se det komiska i situationen och gapskratta åt den. Det blev en underbar helg , Sune smet inte sin väg, Edit fångade ingen fiskmås och det kom att vara min sista gång i stugan.

Åren gick och andra tog över att sköta stugan och allt slutade tyvärr med att stugan revs eller eldades upp. Orsaken tycks ha varit olika syn på hur stugan skulle utnyttjas.

Jag äger en tolftedel av David´s ägarandel av Öckerö och ibland dagdrömmer jag om att bygga en identisk stuga och flyga den till Öckerö en tidig morgon. Vad då tillstånd, kunde David kan väl jag och det är väl ingen som skulle tänka på att stugan varit borta, eller?

Plastfritt

Hej kära följare och vrakare!

Det är otroligt glädjande att kunna säga att över fem mil av Kungsbacka kommuns kuststräcka aldrig har varit så plastfri som nu. Alla våra vrakare, unga som gamla, har varit ute och strandstädat och allt plastskräp är uppsamlat och har hämtats av våra duktiga samarbetspartners Magnus på Fältvaktmästaren AB (jobbar för Länsstyrelsen i Halland) och Sebastian m.fl på Kungsbacka Kommun. Vrakat.se strandstädar nu tre naturreservat, Hållsundsudde-Sönnerbergen, Vallda-Sandö och Näsbokrok. Nu under coronakrisen har många vallfärdat till naturreservaten och då är det extra roligt att kunna visa upp nästan plastfria stränder. Det som jag tror är unikt för Vrakat.se är att vi inspekterar och städar varje meter på kuststräckan och inte endast badstränder.

Åsa

Nya insatser har gjorts av ungdomsfotbollslagen i Åsa IF. Trots tråkigt regn gav de sig  ut och strandstädade i stort sett hela Åsa inklusive naturreservatet Näsbokrok. Har ni inte varit där så gör ett besök. Det är vackert, det är välskött, det finns en barnvagnsvänlig stig och det finns toaletter!

 

 

Det är verkligen bedrövligt att stora fiskredskap inte lämnas iland för återvinning utan att de hamnar i havet och driver ända in till stranden vid Gårda brygga. Vi hör ofta att det inte flyter in så mycket plast i norra Halland jämfört med norra Bohuslän och så är det säkert. Men när det gäller gamla fiskredskap, trossar och lintrassel får vi säkert vår beskärda del.

 

Fiskareföreningen Norden har startat en ny verksamhet med att återvinna uttjänta fiskredskap och trålen på bilden ser väldigt uttjänt ut. Efter ett samtal till Alexander på föreningen kom han ock hämtade trålen efter två dagar. Vi skall nu försöka samla på oss trossar och linrester så att de kan återvinnas istället för att eldas upp. Det går ändå framåt med att ta hand om fiskeindustrins plastavfall. Härligt!

Malö

Det är en fantastisk naturupplevelse att vandra från Malö´s sandstrand och ta den lilla stigen upp mot en rullstensås. Där öppnar sig landskapet med hela Kattegatt i synfältet och där i väst ligger Sveriges äldsta fyr, Nidingen. Strandängen lyser rosa av strandtrift och strandskatan är mycket irriterad över vår närvaro.

Malö-gänget tog sig med båtar ut till ön och gjorde en god insats på syd- och västsidan. Det blev inte lika mycket plastskräp i år som förra året vilket är glädjande.

Nu har Inspektor Jonsson tagit över ansvaret att koordinera strandstädningen på Malö och planera för Malö-gänget m.fl att utföra sina uppdrag. Han är också depåchef och har byggt, med viss hjälp, en ny depå i Sydviken (vårt egna namn).

Inspektor Jonsson på depån i Sydviken

Vikaholm

Innebandylaget P06 har städat sträckan mellan Vikaholm och Gövik. Resultatet syns på bilderna men det märkliga var att vår depå låg på stranden och så mycket har det inte blåst.

Vallda-Sandö

Marika skickade denna rapport från strandstädningen i maj:

Vi var ett litet men starkt gäng som kom för att plocka plastskräp utefter kusten.

 Det mesta av skräpet fanns i vikarna och mest handlar det om gamla trasiga repdelar men även större som gamla madrasser, nät och någon boj.

Övrigt

Sist men inte minst måste vi nämnda andra duktiga vrakare:

Barbro har städat den tuffa sträckan mellan Röda Holme och Knallekilen och vår ”first” lady Lillemor sköter om sin kuststräcka.

Det är extra roligt att Gun-Inger och Annika har engagerat sig och gått med veteranen Kristina vid Abbelås södra strand. Där  fanns det risiga snår med vassa taggar, t o m blodvite uppstod.

Ha nu en riktigt skön sommar!!

Till Vespan!

 

Vespan

Vespan

Brottet är sedan länge preskriberat men det är något som jag fortfarande ångrar, i alla fall lite. Jag skall nu berätta denna historia för er, så får ni själva bedöma brottets svårighetsgrad. Jag vill varna de kvinnliga läsarna om att detta är en berättelse om unga män och deras väg att för en kort tid skapa en spännande sommar. Jag hoppas att både män och kvinna läser vidare!

 

När sommargästerna kom ut till Onsala på sommaren blev det fullt med ungdomar som inte visste vad de skulle göra. Vi var ett gäng som samlades vid affären i Orrviken, i stort sett varje kväll. Det var över tio killar och endast två tjejer. Tillsammans var vi väl femton ungdomar som uppehöll sig, eller med nutidens ord, hängde vid affären. När en del av sommaren hade gått kunde man varje skämt som drogs för vilken gång i ordningen och alla idéer som dog för att den riktiga orken inte fanns. En dag berättade Tommy ( jag har för säkerhets skull fingerat alla namn) att han hade fått nys om att det stod en vespa gömd i skogen i Mölndal. Det skulle vara en tung vespa (man måste ha körkort för att köra den) och den hade stått där länge och var antagligen stulen. Då kom den sprudlande idén att ta ut vespan till Orrviken och köra med den på småvägarna. Det var otroligt spännande för mopedkillarna om man kunde få köra vespa istället. Killarna hade inte körkort än och vespan var antagligen stulen, kunde det bli mer spännande. Det var ju bara ett litet problem, hur skulle man få den transporterad fyra mil, från Mölndal till Onsala. Janne P kom på att hans brorsa Ove hade bil, en Citroen CV 2. Om vespan skulle kunna komma in i bilen och om Ove ville köra, var den stora frågan. Vi kom överens om att fråga honom och det otroliga hände, han svarade ja.

En dag bestämdes och då åkte Janne och Ove in till Mölndal. Tiden gick och vi väntade spänt på att de skulle komma tillbaka. För varje bil som kom runt kurvan steg hoppet för att sedan försvinna när det inte var Cittran. Men vad var det för ekipage som kom körande runt kurvan ? Framdörren var nästan helöppen och ut stack ett vespadäck och ett styre! Det var en ljuvlig uppenbarelse! Hur de hade fått in vespan i CV2:an var ett mysterium. Till slut lyckades vi bända och slita ut vespan ur bilen. Det var faktiskt värre än att ta ut en krabba ur krabbgarnet.

Där stod den nu, skönheten, som kunde komma upp i närmare 100 km i timman. Det var nästan slagsmål om vem som skulle köra först men förnuftet segrade. Tommy hade hittat den och Janne P hade fått ut den till Onsala, alltså fick de köra premiärturen. Efter kraftfullt kickade (på den tiden fanns inte elstarter) startade motorn, ettans växel kom i läge, kopplingen släpptes sakta upp och iväg for vespan. For och for, den hoppade mest men tog till slut fäste i marken och fortsatte tjutande på ettans växel. Nu skulle tvåans växel in och Tommy frikopplade motorn och kämpade med växelhandtaget. Allt hände på en gång, tvåans växel kom in, frikopplingen släpptes och så hördes smällen när växelkabeln gick av. ”Visst gör det ont när kablar brista” som någon så vackert diktat. (Förlåt Karin Boye)

Premiärturen var ingen succé, men vi hade i alla fall en vespa. Efter många lagningsförsök av växelkabeln löstes problemet med ett snöre. Snöret bands fast i växelreglaget nere vid bakhjulet och om man drog i snöret kunde man nu växla från ettans till fyrans växel, men ville man växla ner fick man stanna och dra tillbaka växelreglaget manuellt. Vespan kördes på de små vägarna mestadels på tvåans växel. Efterhand blev detta inte tillräckligt utmanande och då kom vespa-gänget på att det fanns en långsträcka på minst 500 meter vid Knastås. Nu startade tävlingen. Varje lag bestod av en förare och en växlare. Växlaren höll i snöret och när föraren frikopplande skulle växlaren dra i snöret så pass hårt att han växlade upp till nästa växel. Det var inte så lätt som ni tror, det krävdes skicklighet att nå ända till fyrans växel. Det team som uppnådde högst hastighet vann. Vinnarhastigheten blev 93 km i timmen precis innan bromsen trampades i botten och vespan sladdade ner i diket. I vinnarteamet ingick Gösta och Björn (fingerade namn).

 

Efterhand som tiden gick började oron sprida sig i gänget. Det måste vara en del som hade sett oss och kanske skulle polisanmäla våra tävlingar. Gänget började inse att det inte var något trevligt scenario om polisen kom. Vi måste göra oss av med vespan och det snabbt!

Flera i gänget var tokiga i att se actionfilmer, helst med biljakter som slutade med att en bil körde över ett stup och voltade i luften för att sedan slås i spillror. Givetvis skulle vespan gå samma öde till mötes och nu gällde det att hitta ett lämpligt stup. Ute på Mönster, jag säger inte var, finns det ett berg och ett stup ut åt havet ( stup och stup, det är en definitionsfråga)

Den okända klippan vid Mönster!

Det var fem unga, starka män som började färden mot avrättningsplatsen. Först kunde vespan köras till bensinen tog slut för att sedan släpas på den lilla stigen. Vår spejare och vägvisare, Lasse, visade att det var dags att lämna stigen och ge sig ut i vildmarken. Vi hade med oss fyra rep, som fästes på båda sidorna av vespan, och sedan tog vi vars sitt rep över axeln och började att dra. Färden gick över stock och sten, nästan som  när Amundsen med mannar släpade sina kälkar upp och ner för isbergen och till slut dog de. Skulle vi gå samma öde till mötes? Det var viss dramatik när det blev mer snårigt och otillgängligt, svetten rann, svordomarna osade och frågan restes vem som kommit på denna idiotiska idé. Då mellan två risiga enar såg vi toppen på berget, gänget fick nya krafter och vespan nästan flög till klippans topp.Till slut var då detta ekipage högst upp på klippan och repen lossades. Två killar på var sida av vespan och en längst bak som  började springa med vespan mot branten. En sista knuff och så for vespan över bergskanten och vi rusade ända till kanten för att se den berömda volten men möts av synen när vespan sakta hasar ner mot havet. Antiklimax uppnås när den träffar vattenytan och med ett bubbel skall sjunka ner mot djupet!  Men det är bara en halvmeters djup och där ligger den, vespan, fullt synlig. Det fick istället bli en annan slutscen från gangsterfilmer när bossen pekar på två iniativtagare och säger ”take care of this” (ordna upp detta).

Jag har inte sett vespan sedan dess och var den finns, det är en väl bevarad hemlighet som kommer att följa de två gangstrarna i graven.

Till plastfritt!

 

 

David och sommargästerna

Vy över Gövik

 

I slutet av maj började det att fejas på Storsagården när årets sommargäster skulle komma efter skolavslutningarna. Efter kriget och i början av femtiotalet började de lite mer välbeställda familjerna i Göteborg hyra sommarboende vid kusten. Det var en mycket viktig inkomstkälla för lokalbefolkningen . Min farfar ”fiskarn” David hade byggt ett skärgårdshus och det fanns två lägenheter till uthyrning på andra våningen. Det ursprungliga huset fanns också kvar och hade, så lämpligt, namnet Gamlahuset. Jag kommer ihåg den speciella doften  av instängdhet som kom emot mig när dörren öppnades till lägenheterna som stått stängda över vintern. Varje lägenhet och hus hade sin speciella doft men snart doftade alla lika av friskhet och såpa. Det var många möten som skedde under sommaren och Björn ( då fyra år) träffade jag som liten när han bodde i en av lägenheterna med sin familj. Vi höll ihop på somrarna tills vi båda började på universitet och vägarna gick isär, men de har nu återknutits igen.  Mina  föräldrar hyrde ut delar av sitt hus för sommarboende och de blev bland annat vänner med ett göteborgspar, Anders och Margareta, en vänskap som varade livet ut. Det mesta var positivt under denna första period då lokalbefolkning och sommarboende trivdes med varandra.

I nästa fas började sommargästerna att köpa tomter och uppföra enkla hus, ”byschor”, och blev nu en egen grupp. Visserligen betalade man endast 1-2 kr per kvadratmeter men på den tiden kanske lantbruket gav 3000-4000 kr per år och sålde man sju tomter på obrukbar mark till ”dumma” sommargäster för nästan 15.000 kronor så betydde det mycket. Fortfarande var det säkert god stämning mellan sommargäster och lokalbefolkningen.

Efter denna fas så blev Onsala alltmer populärt och fler tomter såldes och bebyggdes. Husen blev bättre och sommargästerna blev en egen grupp av mer välbeställda göteborgare som köpte havsnära tomter.

Det finns en mindre vik, Gövik, där nordvästan ligger hårt på under höstarna. Någon gång under 1800-talet byggde bönderna en stenbrygga i viken för att få lä för sina båtar. I Gövik växer pors, som man kryddar brännvin med, och det doftar snaps över hela viken. Därför kallades viken också Porsen. En bit före bryggan hade Birger i Porsen sin stuga och Birger tänkte nog inte på havsutsikten. Det gjorde däremot SKF-direktören som köpte av Birger och byggde ett fint hus. Birger flyttade in i en husvagn i trä och bodde där resten av sitt liv och ölflaskorna hopade sig runt husvagnen. David hade haft sin julle vid stenbryggan sedan början av 1900-talet och bland det första SKF-direktören gjorde var att försöka köra bort David från bryggan för att få båtplats till sig själv. Då började konflikten med sommargästerna, men David var inte den som böjde sig för någon SKF-direktör. Bryggan ägdes av bönderna och de tänkte inte bli avhysta och  tvisten drevs till högsta rättsinstans i Halland. Det fastslogs att David hade rätt till sin båtplats av hävd. 1-0 till David.

Stenbryggan i Gövik.

 

SKF-direktören samlade de andra sommargästerna runt sig och ingen i den gruppen gillade David. På den tiden var det verkligen närproducerat när David kom med sin cykel och med fiskelådan därbak och sålde färskfisk. David protesterade på sitt sätt och sålde ingen fisk till de sommargäster som ogillade honom. Några av dem hade fått båtplatser vid stenbryggan och ordkriget pågick ständigt. Vid ett tillfälle påstod en av sommargästerna att David hade haft sönder hans fiskeredskap. David tyckte det var färdigpratat och fällde den stackarn med ett enda slag. Det sägs att det var en uppercut. Naturligtvis förbättrade inte detta stämningen och David skulle polisanmälas. Att bli nedslagen av en 70-årig gubbe var lite genant för den 40-årige sommargästen. Det blev ingen polisanmälan. Allt detta kan vara en skröna men för mig är den sann. 2-0 till David.

David med lådan full av fisk.

Nästa steg i Onsala var att sommargästerna började sätta upp skyltar att man inte fick köra på deras vägar. Vägar som vi Onsalabor hade kört på i alla år blev helt plötsligt förbjudna att köra på. Dessa skyltar lever tyvärr fortfarande kvar på vissa vägar. Sommargästerna vid Gövik nöjde sig inte med skyltar utan satte även upp bommar över vägen, en från varje sida.  David accepterade aldrig dessa bommar. När  kom cyklande med fiskelådan bakpå  så ställde han cykeln på  vägen och gick fram till  den ena bommen, lyfte av den  och slängde den i diket.  Och sedan gjorde han samma sak med den andra bommen. Medan David var ute och fiskade gick sommargästerna och lyfte tillbaka bommarna. När David kom tillbaka från havet och såg bommarna gjorde han samma sak igen dvs lyfte av bommarna och slängde dem i diket. Så länge David fiskade  passerade han aldrig bommarna utan att lyfta av dem. Efterhand blev sommargästerna inte lika angelägna att lyfta tillbaka bommarna. 3-0 till David.

Nu har sommargästerna blivit Onsalabor och vi är en enda stor familj! Vi genuina Onsalabor, som härstammar minst från 1800-talet, borde klassas som en utrotningshotad art av vilka det borde räddas åtminstone ett par på Nordens Ark.

 

 

 

Vårens aktiviteter

Hej kära följare !

Det har blivit svåra tider med ett Corona-virus som i många stycken lamslagit vårt samhälle. Befinner man sig dessutom i riskgruppen råder en stram karantän. Det man kan göra är  ta sig ut till havet med den friska luften och där långa avstånd mellan personer kan hållas. Strandstädning är en mycket bra sysselsättning i dessa tider. Vrakat.se går tvärs emot övriga samhället, vi växer. Styrelsen i Åsa IF har beslutat att man skall ingå i Vrakat.se med fyra fotbollslag, vår kontaktperson är Mathias Franzén, tidigare handbollsspelare och vår andra världsmästare i Vrakat.se. Vi samlar på världsmästare. I höstas var vi runt 100 aktiva vrakare och den här säsongen räknar vi med att vara  över 200 personer, inklusive ungdomsidrottslagen. En tillväxt på 100 % och vi kommer att växa vidare med vårt framgångsrika koncept.

Här kommer rapportering från olika städområde:

Nya grupper i Vrakat.se

Åsa

Vi välkomnar Åsa IF och städgruppen Gårda-brygga till Vrakat.se

Vi räknar med att minst 70 personer kommer vara aktiva i Åsa. Hela Åsa är en adopterad kuststräcka inklusive naturreservatet Näsbokrok. Det är så tillfredställande och glädjande att ungdomar kommer till havet och hjälper att få bort plastskräpet.

Röde Holme

Vi hälsar Röde Holme Badförening välkommen till Vrakat.se. Linda Fritiof, ordförande i Badföreningen, tog initiativet till att återuppta en gammal tradition att strandstäda på påskafton. Det blev verkligen en succé och mellan 20-30 personer kom och städade. Ett stort tack till Badföreningen för insatsen och speciellt ett extra stort TACK till Linda.

Ett stort tack till Sebastian Ågren på Kba kommun som ryckte ut och hämtade säckarna på Röde Holme. Han sköter också  att övriga depåer på land töms.

Hållsundsudde

Vi har nu fått en grupp som städar den lite svåra sträckan till Hållsundsudde och hälsar Håkan och Ebba med sina Draget-grannar välkomna till Vrakat.se

Städaktiviteter 

Skallanäs

Traditionsenligt gav sig Vässingsöborna på långfredagen ut och strandstädade Skallanäs, precis som man gjort de senaste 30 åren. Det var 15 personer som deltog, både gamla Vässingsöbor och nyinflyttade. Tyvärr har vi inga bilder på dem men det finns en bild på depån som blev överfull med säckar.

Överfull depå Skallanäs

Mönster

SS Kaparen med Thomas Hansson Mild i spetsen har strandstädat Mönster för första gången. Det var runt 20 personer som var ute i det inledningsvis regniga vädret. Seglarna är nog vana att ge sig ut i dåligt väder på havet men nu fick de vara på land och hantera en skräpplockare istället för att dra i tåtar. Enligt Thomas var alla mycket positiva till städningen och nästa år skall man vara 100 städare (Thomas utsaga). Vilket bra jobb alla gjorde!

Sönnerbergen

Lasse och Christina Fritzne och deras familj har adopterat delar av Öckerö och Byttholmen. De har nu blivit utsedda att samordna hela Sönnerbergen och kommer att angripa sig  sin uppgift med glädje och driv. Det som driver in kommer tas om hand.

Lasse och Christina våra nya samordnare

Vikaholm

Onsala BK´s tjejer födda 2006 var ute på Vikaholm och städade sin adopterade kuststräcka på norrsidan. Återigen var det en gedigen insats som tjejerna gjorde. Jag tror att de plockade lite plastskräp på killarnas (Innebandylaget födda 006) sträcka också när de ändå var igång. Det är säkert en del kvar att plocka för killarna också.

Öckerö med flera öar

Martin har varit strandstädare i flera år och städar flera öar norr om Öckerö bl.a Vassholmen. Han har verkligen hittat årets första tross och dessutom den mest märkliga fyndet, en vägbom. Det är verkligen  något man har nytta av på havet, kanske kan man ha den på ett grund!

 

Min bror har blivit en depåbyggare av rang och strandstädar Hamnholmen, västra Öckerö och Stensholmarna. Om ni vill veta var de ligger gå in på städområden i menyn och under Hållsundsudde-Sönnerbergen finns kartan ni kan klicka på för att hitta var han städar.

 

Vallda-Sandö

Här har det blivit ett bekymmer att besökare på naturreservatet lägger annat skräp i och vid depån. Marika och Ove har löst det med att sätta lock på depån. Vi får hoppas att det reducerar vanligt avfall och att Marika och Ove slipper att ta hand om eländet.

Det blev mycket att rapportera om denna gången och det är fantastiskt att så många människor vill engagera sig i Vrakat.se och vi fortsätter strandstäda och att växa.

Det är en härlig känsla att uppleva att Vrakat.se´s arbetsmetodik fungerar och se hur delar av vår kust strandstädas kontinuerligt och blir efterhand mer plastfri. Vrakat.se strandstädar nu tre naturreservat Hållsundsudde-Sönnerbergen, Vallda-Sandö och Näsbokrok. Det känns väldigt bra!

 

 

Stark rekommendation

Hej kära följare!

Vi lever i en coronavärld där det kommer råd och rekommendationer till oss medborgare (framförallt till yngre äldre, äldre, och äldre,äldre) varje dag. En mycket konstig känsla att jag var en helt vanlig person och så fyllde jag 70 år och samma vanliga jag tillhörde plötsligt en riskgrupp. Märklig känsla. Här kommer en STARK rekommendation som flera av er som i närheten av havet kan följa. Ta er till havet och ställ er på stranden, dra in ett djupt andetag av den saltdoftande luften, den är garanterat coronafri och ni kommer att känna er fria och ni kan röra er fritt. Att ströva och vraka utefter kusten har för min del, alltid varit en lisa för själen. Där på stranden flyger tankarna fritt och oron lättar. När jag var litet barn råkade min pappa ut för en allvarlig trafikolycka och då tog jag min cykel och cyklande till närmsta strand för att ensam hantera min oro för att pappa skulle dö. Han överlevde men blev funktionshindrad för resten av livet. Detsamma gjorde jag när min klasskamrat gick bort i leukemi. Jag tror att jag inte är ensam om att söka mig till havet både i fint väder och när det blåser ordentligt. När man är på stranden kan man plocka upp plastskräp och känna sig  nyttig över att man gör en insats för havsmiljön. Din ”adopterade” kuststräcka blir ren för ett tag och du blir stolt.

Detta har hänt i projektet Vrakat.se

Nu har vi fått tjugo skräpplockare från Annelie på Länsstyrelsen i Halland och vi tackar stort för de förlängda armarna.

Våra förlängda armar med ordentligt nyp i ”fingrarna”.

 

Flera av våra vrakare har varit ute och plockat plastskräp. Härligt att verksamheten i gång och så får vi en uppfattning om hur mycket som drivit in efter stormarna. Här nedan är vrakarna som städar Strandvägen och lite till. Strandvägen, döpt av Anders och Lena, är lika folktom som dess namne i Stockholm.

Återbruk

Vi försöker att återbruka så mycket det går av våra strandfynd. I år är det fendrarnas år. Det är en imponerande stor fender som Lasse hittade först och sedan har Per och Hans förflyttat den till depån på Skallanäs. De mindre fendrarna har många nytta av och de kommer att hitta sin båt. Den stora däremot vill vi hitta en båt till. Är det någon som vet vilken typ av båt som kan använda denna inflätade fender? Kanske ni i Sjöräddningssällskapet eller Sjöpolisen vet. (Hoppas att ni läser bloggen).

Våra städområden och filialer

Här kommer rapporter från en del av våra städområden och ni får gärna rapportera in vad som händer på ert städområde.  Och vrakar ni någon fender så skicka en bild!

Draget

Nu finns det en grupp på Draget med Håkan Karlsson i täten som tänker strandstäda på Hållsundsudde. Det är en ganska tuff sträcka där det kan flyta in  mycket skräp men gruppen om sju personer är säkert också tuffa, så det kommer att bli bra. Vrakat.se är mycket glada att ni är med på ”båten”.

Mönster

SS Kaparen ger ut sin egen tidning, Kaparbladet, som kommer i brevlådan till alla Onsalabor och några i Vallda (tror jag). Alla är kanske inte intresserade av segling men de flesta läser säkert tidningen ändå. Efter artikeln om Vrakat.se i tidigare Kaparbladet fick jag kommentarer från många olika håll. I detta numret av Kaparbladet skriver Thomas Hansson-Mild en mycket bra artikel om städningen på Mönster och om Vrakat.se. Det är en ära att få vara med i Kaparbladet. Städningen sker den 2:a maj. Om du är intresserad gå in på SS Kaparens hemsida. Vägen ut till Mönster är lagad och det är mäktigt  att se havet från lotsstugan.

Röde Holme

Det är väldigt roligt att Badföreningen med ordförande Linda Frithiof i spetsen har gått med i Vrakat.se och kommer att städa stranden i Röde Holme vår och höst. Nu har man tagit upp en gammal tradition att städa stranden och göra en påskbrasa av strandved. På den tiden blev det nog en stor brasa men nu blir det förmodligen mycket plast och lite ved. Det räcker säkert ändå till en liten brasa och en liten påskkäring som flyger till Blåkulla. Påskafton 11 april mellan 10-12 städas stranden.

Röde Holme berett för städning.

Vallda-Sandö

Marika och Ove är igång och har byggt den första depån vid toaletterna ut mot badstränderna. Vi kommer lägga in den på kartan under städområden i bloggen. Marika har varit i kontakt med Lerkils IF om att ett ungdomslag skulle adoptera en kuststräcka. Vi hoppas att detta skall gå i lås. Lördagen 4 april kommer Marika och Ove med intresserade att städa och de träffas kl 10.00 på parkeringen. Är du intresserad av frisk luft, vackra vyer och trevliga människor, med avstånd på två meter, så häng på och åk till parkeringen.

Budskär

Maria Losman, vår föreståndarinna för filialen, rapporterar ett lugnt läge och ett par inspektionsrundor har genomförts. Den närmaste stranden hålls ren från plast. När båtarna kommit i blir det stor aktivitet på Bosholmarna och Säskär. Vi är förväntansfulla inför nästa rapport och ni har kanske växt med 100%.

Orust

Vi har två städområden på Orust östsida. Östsidan har inte den exponeringen för plastskräp som de västra delarna har. Från Slussen rapportar Pelle att det inte kommit in mycket på stranden. Pensionatet har inte öppnat än så något instrument har inte flutit in. Ni som var med på höstmötet 2019 vet historien om gitarren. Jag har inte hört något från Göte som städar norr om Stenungsund men vet att han hittade en Foppa-toffel förra året. Det kanske blir en sko i år och vi uppskattar insatsen på kuststräckan.

Det känns konstigt att jag nu får skriva om flera städområden och filialer. Kanske är det mer på gång, vi får se. I veckan fick bloggen sin 150:e följare och Vrakat.se kommer att ha uppemot 150 aktiva strandstädare under säsongen. Nu arbetar vi vidare mot en plastfri kust.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min barndoms vintrar

Min barndoms vintrar!

Det var säkert flera vintrar med snö men skidåkning blev aldrig min favoritsysselsättning. Det fanns inga skidbackar i Onsala så vi försökte hitta nerfarter på våra små berg. Problemet var att det stod så många träd i vägen att det var närmast en större bedrift att ta sig ner för berget än Ingemar Stenmarks slalomåk. Det största bekymret för skidåkningen var skidans bindningar, som satt på utsidan av den vanliga kängan. De förde sina egna liv och lossnade när man bäst behövde dem. Det var ett mindre barn som försökte ta sig ner för backen och mycket ilsket uttryckte ”Ävla sit, de bara hänger och slänger”. Det var så vi kände allihop. Sedermera kom skidor där bindningen spändes fast fram på skidan men då hade ishockeyn blivit min sport. Vi spelade på en liten tjärn. Alla som kom dit fick vara med och spela och vi fick inte skjuta höga skott för att inte skada de mindre barnen. Demokratiskt eller hur?

”Moderna skidor” med bra bindningar. Föret kunde varit bättre.

Endast en gång i mitt liv har det varit så kallt att isen legat utanför vår skärgård och det sas att isen låg ända till Danmark. Jag har starkt minne av en upplevelse den vintern och det är den berättelse som följer.

Det var en söndagsmorgon, ute var det några frostgrader och det blåste en lätt vind från nordväst. Min bror Hans och jag hade en längre tid pratat om att ta en fisketur ut på isen. Jag var nog 10 år och min bror 17 år. Vi bestämde att det skulle bli denna söndag. Vår mor Märta blev genast nervös och började förmaningarna om att inte gå för långt ut, inte gå där strömmarna gick m.m Vi hörde fortsättningen på förmaningarna medan vi tyst stängde dörren och gav oss iväg.

Öckerö i bakgrunden och Göviksholmen till vänster. Tänk er det blåa havet som is med ett vitt snötäcke.

 

Vi var utrustade med en ispik ( en käpp med järnspets) som var tämligen slö och hemma- gjorda ispikar. När vi närmade oss havet och såg det annars så blåa havet, var det  nu vitt, öarna därute var också vita av ett tunt lager av snö. Landskapet, havet, öarna; allt bar olika nyanser av vitt och över detta en jämngrå himmel. Jag hade aldrig förut givit mig ut på isen, där det var djupt vatten och det pirrade ordentligt i magen när jag tog de första stegen ut på isen. Vi valde att gå norr om vårt Öckerö (inte ön i Göteborgs skärgård) och började vår vandring och passerade Göviksholmen som nu  på vintern var helt tyst från måsskrik. På 60-talet sprudlade ön av liv på vårarna när nya kullar av fiskmåsar skulle födas. Nu för tiden är den tyst även på våren, det är sorgligt.Vi travade på i gott tempo ut mot gattet mellan Böttholmen och Öckerö. Inne i gattet på Öckerö-sidan ligger en liten vik som är cylinderformad. Efter andra världskriget flöt det in många minor och en av dem hamnade här och när den sprängdes formades denna vik.

Hemmagjorda ispikar

Hans och jag fortsatte ut till de yttersta öarna och det var dags att börja fiska. Vi eller snarare min sju år äldre bror började att hugga med ispiken och efter det som kändes som en evighet blev det ett hål genom isen. Isen var cirka 25 cm tjock och det tog lång tid för min bror att hugga sig igenom den, mest, tror jag, för att  ispiken var slö. Hans började pilka vilket innebär att man har ett silvergnistrande avlångt metallstycke med en krok i änden som man drar upp en bit och låter sjunka. Det skall likna en liten sill som torsken inte kan motstå och så hugger den. Just på denna plats var torsken uppenbarligen mätt för den högg inte. Det var surt att inte få någon torsk när vi dvs min bror hade jobbat så mycket med att få hål på isen.

Nu kändes det riktigt kusligt att lämna öarna och gå mot en öppen horisont. Vi ville komma ut till ”vårt”  torskställe, där vi brukade få torsk. Helt plötsligt hör man hur isen ”sjunger” när det blir en spricka i den, mitt hjärta slog lite snabbare Storebror slår allt intensivare med ispiken och isen svarar tryggt att ni kan fortsätta att gå. ”Den lille” vill inte gå längre ut och tänker på vad mamma hade sagt, var försiktiga pojkar. Precis då går ispiken genom isen och min bror håller på att ramla framåt, isen är knappt 10 cm tjock. Vi har kommit till en kraftig strömfåra och vi måste dra oss snabbt bakåt. Då kom vi på den briljanta idén att fiska i strömfåran. Det var nog dumdristigt men det var väldigt enkelt att hugga upp hålen i de tunna isen. Vi släppte ner pilkarna och det högg direkt på båda . Två fina torskar låg snart på isen. Vi fortsatte att pilka och snart var antalet uppe i fem stycken granna torskar. Det högg till ordentligt på Hans´s pilk och efter visst kämpande låg det en stor och vacker torsk bland de andra.

Nyfångad torsk, dock inte vår. Vi hade inte låda att dra hem dem med.

Vinden började att öka och det sjöng alltmer i isen. Vi måste ta oss hemåt direkt! Då slog det oss att vi inte tagit med något att dra vår fångst i. Hur skulle vi lösa detta! Storebror löste det genom att trä tredubbla fisklinor genom torskarnas gälar och sedan slänga upp allt på sin rygg och började att gå. Vi vände tillbaka mot land och gick söder om Öckerö för att skydda oss mot den ökande vinden. Tänk att det kunde vara så långt när man går mot att köra med båten. Mina ben började tröttna medan min bror vandrade oförtrutet vidare. Min bror var min hjälte som orkade bära fisken som säkert vägde 15 kg. Jag fick nya krafter när jag såg våra bryggor och kunde till slut öppna dörren därhemma och falla i mamma´s armar. Visst hade hon varit väldigt orolig för oss men blev också mycket glad för den färska torsken. Det blev kokt torsk med äggsås till söndagsmiddag. Superbt!

Tänk så mycket oro som besparas i nutid genom mobiltelefonerna.