Vespan

Brottet är sedan länge preskriberat men det är något som jag fortfarande ångrar, i alla fall lite. Jag skall nu berätta denna historia för er, så får ni själva bedöma brottets svårighetsgrad. Jag vill varna de kvinnliga läsarna om att detta är en berättelse om unga män och deras väg att för en kort tid skapa en spännande sommar. Jag hoppas att både män och kvinna läser vidare!

När sommargästerna kom ut till Onsala på sommaren blev det fullt med ungdomar som inte visste vad de skulle göra. Vi var ett gäng som samlades vid affären i Orrviken, i stort sett varje kväll. Det var över tio killar och endast två tjejer. Tillsammans var vi väl femton ungdomar som uppehöll sig, eller med nutidens ord, hängde vid affären. När en del av sommaren hade gått kunde man varje skämt som drogs för vilken gång i ordningen och alla idéer som dog för att den riktiga orken inte fanns. En dag berättade Tommy ( jag har för säkerhets skull fingerat alla namn) att han hade fått nys om att det stod en vespa gömd i skogen i Mölndal. Det skulle vara en tung vespa (man måste ha körkort för att köra den) och den hade stått där länge och var antagligen stulen. Då kom den sprudlande idén att ta ut vespan till Orrviken och köra med den på småvägarna. Det var otroligt spännande för mopedkillarna om man kunde få köra vespa istället. Killarna hade inte körkort än och vespan var antagligen stulen, kunde det bli mer spännande. Det var ju bara ett litet problem, hur skulle man få den transporterad fyra mil, från Mölndal till Onsala. Janne P kom på att hans brorsa Ove hade bil, en Citroen CV 2. Om vespan skulle kunna komma in i bilen och om Ove ville köra, var den stora frågan. Vi kom överens om att fråga honom och det otroliga hände, han svarade ja.

En dag bestämdes och då åkte Janne och Ove in till Mölndal. Tiden gick och vi väntade spänt på att de skulle komma tillbaka. För varje bil som kom runt kurvan steg hoppet för att sedan försvinna när det inte var Cittran. Men vad var det för ekipage som kom körande runt kurvan ? Framdörren var nästan helöppen och ut stack ett vespadäck och ett styre! Det var en ljuvlig uppenbarelse! Hur de hade fått in vespan i CV2:an var ett mysterium. Till slut lyckades vi bända och slita ut vespan ur bilen. Det var faktiskt värre än att ta ut en krabba ur krabbgarnet.

Där stod den nu, skönheten, som kunde komma upp i närmare 100 km i timman. Det var nästan slagsmål om vem som skulle köra först men förnuftet segrade. Tommy hade hittat den och Janne P hade fått ut den till Onsala, alltså fick de köra premiärturen. Efter kraftfullt kickade (på den tiden fanns inte elstarter) startade motorn, ettans växel kom i läge, kopplingen släpptes sakta upp och iväg for vespan. For och for, den hoppade mest men tog till slut fäste i marken och fortsatte tjutande på ettans växel. Nu skulle tvåans växel in och Tommy frikopplade motorn och kämpade med växelhandtaget. Allt hände på en gång, tvåans växel kom in, frikopplingen släpptes och så hördes smällen när växelkabeln gick av. ”Visst gör det ont när kablar brista” som någon så vackert diktat. (Förlåt Karin Boye)

Premiärturen var ingen succé, men vi hade i alla fall en vespa. Efter många lagningsförsök av växelkabeln löstes problemet med ett snöre. Snöret bands fast i växelreglaget nere vid bakhjulet och om man drog i snöret kunde man nu växla från ettans till fyrans växel, men ville man växla ner fick man stanna och dra tillbaka växelreglaget manuellt. Vespan kördes på de små vägarna mestadels på tvåans växel. Efterhand blev detta inte tillräckligt utmanande och då kom vespa-gänget på att det fanns en långsträcka på minst 500 meter vid Knastås. Nu startade tävlingen. Varje lag bestod av en förare och en växlare. Växlaren höll i snöret och när föraren frikopplande skulle växlaren dra i snöret så pass hårt att han växlade upp till nästa växel. Det var inte så lätt som ni tror, det krävdes skicklighet att nå ända till fyrans växel. Det team som uppnådde högst hastighet vann. Vinnarhastigheten blev 93 km i timmen precis innan bromsen trampades i botten och vespan sladdade ner i diket. I vinnarteamet ingick Gösta och Björn (fingerade namn).

Efterhand som tiden gick började oron sprida sig i gänget. Det måste vara en del som hade sett oss och kanske skulle polisanmäla våra tävlingar. Gänget började inse att det inte var något trevligt scenario om polisen kom. Vi måste göra oss av med vespan och det snabbt!

Flera i gänget var tokiga i att se actionfilmer, helst med biljakter som slutade med att en bil körde över ett stup och voltade i luften för att sedan slås i spillror. Givetvis skulle vespan gå samma öde till mötes och nu gällde det att hitta ett lämpligt stup. Ute på Mönster, jag säger inte var, finns det ett berg och ett stup ut åt havet ( stup och stup, det är en definitionsfråga)

Den okända klippan vid Mönster!

Det var fem unga, starka män som började färden mot avrättningsplatsen. Först kunde vespan köras till bensinen tog slut för att sedan släpas på den lilla stigen. Vår spejare och vägvisare, Lasse, visade att det var dags att lämna stigen och ge sig ut i vildmarken. Vi hade med oss fyra rep, som fästes på båda sidorna av vespan, och sedan tog vi vars sitt rep över axeln och började att dra. Färden gick över stock och sten, nästan som  när Amundsen med mannar släpade sina kälkar upp och ner för isbergen och till slut dog de. Skulle vi gå samma öde till mötes? Det var viss dramatik när det blev mer snårigt och otillgängligt, svetten rann, svordomarna osade och frågan restes vem som kommit på denna idiotiska idé. Då mellan två risiga enar såg vi toppen på berget, gänget fick nya krafter och vespan nästan flög till klippans topp.Till slut var då detta ekipage högst upp på klippan och repen lossades. Två killar på var sida av vespan och en längst bak som  började springa med vespan mot branten. En sista knuff och så for vespan över bergskanten och vi rusade ända till kanten för att se den berömda volten men möts av synen när vespan sakta hasar ner mot havet. Antiklimax uppnås när den träffar vattenytan och med ett bubbel skall sjunka ner mot djupet!  Men det är bara en halvmeters djup och där ligger den, vespan, fullt synlig. Det fick istället bli en annan slutscen från gangsterfilmer när bossen pekar på två iniativtagare och säger ”take care of this” (ordna upp detta).

Jag har inte sett vespan sedan dess och var den finns, det är en väl bevarad hemlighet som kommer att följa de två gangstrarna i graven.

Till plastfritt!