Solen lyste skarpt, pilotsolglasögonen satt perfekt och fartvinden tog tag i håret Man kan tro att jag körde en cabriolet men det var en alldeles ny lastmoped. Jag hade blivit 15 år och hade avancerat i butiksarbetet från att året innan sorterat tomglas till att denna sommar få köra ut varor till kunderna. Vilket karriärsteg! Det var dåtidens online-beställning vilket innebar att man ringde till butiken och läste upp sin inköpslista för ett butiksbiträde som sedan plockade ihop varorna och placerade dem i tomma flaskbackar.  Det var sedan jag som körde ut backarna till kunderna med lastmopeden.  Butiksbiträdena tyckte det var extra roligt att lägga alla tunga varor i en back så att det kändes ordentligt i armarna när man skulle bära in backen till kunden.

Jag levde på min dricks och regeln var att de rika inte gav dricks medan de som bodde i små röda stugor ofta gav en femtioöring i dricks. Draget, gränsade till Kungsbackafjorden och var Onsalas gräddhylla. Här var de stora pampiga sommarhusen och en och annan kändis bodde efter vägen. Min första kund på Dragetvägen var Gunnar Gren, fotbollsspelaren, och min förhoppning var att han skulle öppna dörren när jag kom med varorna. Det hände aldrig och jag var lika besviken varje gång. En annan kund, som jag kommer ihåg, bodde i ett lågt 60-talshus i en högerkurva. Han hette Bengtsson och sålde kondomer. Det visade sig att han hade sex barn så man kunde ju undra på hur kvalitén var på produkten. Det var i vilket fall inte aktuellt för mig att göra något inköp, ännu.

Nästa väg västerut var Vässingsövägen. Det fanns en sommarbutik halvvägs till Vässingsö så många handlade där. Vässingsö hade varit en riktig ö men bands numera ihop med en liten bro. På Vässingsö bodde tullare och fyrvaktare. Fyrvaktarna arbetade på Nidingen och hade sin familj i land. Jag hade en kund på ön och det var ”Einar på öa”. Första gången jag kom till Einar blev jag lite chockad. Jag kom in i en farstu och sedan in i köket. Einar satt vid köksbordet ett par meter in och han tittade på mig och sedan hörde jag ett svischande ljud och en projektil flög förbi mitt ansikte och med ett plask störtade den i en spann vid dörren. Einar köpte varje vecka tuggtobak och det blev mycket saliv när han tuggade och han spottade ut saliven mellan framtänderna med stor precision mot spotthinken.

Einars brygga?

Det var inte helt riskfritt att köra lastmoped framförallt inte när man kände sig som en kung vid styret. Jag hade bara en back på flaket när jag körde på en väg som ledde till Knastås och den har en nittiograders kurva. Lite övermodig hade jag bra fart när jag närmade mig kurvan och såg för sent att det låg grus på asfalten. Det blev värre än is. Framhjulen släppte från vägen och jag kanade av vägen ner i diket och mopeden välte över mig. Jag kände efter och verkade vara utan skada och lyfte upp mopeden men det värsta var att backen med varor hade flugit av. Ägg, mjölk och mjöl hade krossats och jag tittade ner på en pannkakssmet. Det var inget annat än åka tillbaka till affären och plocka ihop nya varor. Butiksägaren blev inte arg utan var glad att jag hade klarat mig. Det var en hygglig chef.

Det var min första chef och det skulle bli många fler chefer under min yrkesbana och även en som skällde ut mig rejält. Han påstod att jag var fullständigt värdelös. Jag tyckte nog att det var en överdrift och det slutade med att han fick sparken.

Under somrarna levde Onsala upp när sommargästerna kom ut till sina stugor. På vintrarna hade jag i stort sett ingen kompis utanför skolan. En sommargästfamilj som bodde hos min farfar och farmor hade en son som hette Björn.  Han blev min sommarkompis från det att vi var två år. Det var vi två som hängde ihop och byggde kojor som aldrig blev färdiga, seglade deras bohusjulle och badade ute på öarna. Det var ett härligt sommarliv under de åren.

Det året jag fyllde 15 år köpte jag moped. Min svåger Rune skulle hjälpa mig att hitta rätt moppe och det blev en Husqvarna som redan var trimmad. Den hade också ett söndrigt avgasrör som gjorde att den lät mycket högt. Våra grannar kunde sätta klockan efter när oljudet hördes för de visste att klockan var fem minuter i fyra för vi åt middag klockan 16:00 och min mor var mycket noga med att jag kom i tid  Egentligen ville jag haft en Zundapp eller Puch Dakota men nu blev det en moppe som alltid hade något fel. Nu när Björn och jag blivit med mopeder ville vi utvidga våra vyer och körde över åkrar och småvägar till Gottskär , där allt hände. Det som hände var att vi träffade ett gäng som inte bodde så långt från oss och sedan hängde vi vid affären i Orrviken hela den sommaren. Vi var uppemot 15 ungdomar och det fanns ett enda par Marika och Ove. Vi hade inte så mycket att göra så vi hittade på lite olika tidsfördriv. Ett av dem var att Marika hade en vit moped av vespamodell  och någon kom på (inte jag) att  vi skulle testa om hur många som kunde åka på den samtidigt. Den skulle alltså köras några meter för godkännt resultat. Jag tror vi klarade 8 personer på vespan. Jag har ända sen dess haft dåligt samvete för att vi kanske skadade Marikas moped.

Marika och Ove

När jag startade Vrakat hörde en kvinna av sig och ville städa på Vallda Sandö och hon hette Marika. Kunde det vara samma Marika som för drygt femtio år sedan? Visst var det samma Marika som då och de var fortfarande ihop och gifta, hon och Ove. Hon har förlåtit mig testet med vespan.

Mitt värsta minne sommaren 65 var när jag åkte vattenskidor. Jag hade precis lärt mig stå på vattenskidorna och forsade fram. Det var en i gänget vars pappa hade en liten racerbåt med en 20 hk utombordare som vi fick låna (tror jag). Den orkade precis att dra oss stående. Den här gången märkte jag att Tommy körde mot en öppning mellan ett skär och land, han skulel väl testa mig. När vi närmade oss ser jag bara rött, hela sundet är fullt med rödmaneter. Mina ben började att darra och tankarna hann att gå till hur hemskt smärtfullt det skulle bli om jag hamnade i vattnet. Jag klarade mig i genom och stod på huvudet strax utanför rödmanetsbältet. När Tommy hämtade upp mig såg jag verkligen rött men jag förlät honom. Jag har inte åkt vattenskidor sedan dess. Tommy blev polis!

Nu har det gått sextio år och det är dags att kliva av mitt senaste och mest lyckade projekt, Vrakat. Vrakat har varit ett framgångsrikt projekt som samlat ihop 24 ton plast motsvarande 1000 säckar under sju års tid. För mig har alla möten med människor varit väldigt stimulerande och kanske skriver jag någon krönika i framtiden.

Vraket!

Skriv gärna en kommentar det skulle uppskattas mycket!

Om du vill skriva privat till mig så maila mig gosta.fransehn@vrakat.se