Medlemsbrev nr 8

Det känns lite konstigt att skriva sitt sista medlemsbrev i föreningen. Vrakat har ju engagerat mig de flesta dagar på året under sju års tid.  Min rygg faller ihop mer och mer och nu gäller det att träna för att kunna göra promenader efter havet både här i Sverige och längs med Medelhavet. Förhoppningsvis skall jag kunna vraka lite mer och kan jag inte gå så tar jag ekan. Just nu ror jag intensivt på roddmaskinen med målet att flytta rodden till havet när värmen kommer. Just nu är vi fyra roddare men kan bli ett par till som vill motionera på havet. Om någon vill hänga på så skicka ett mail.

 

Det har varit en mycket rolig tid och så många möten med trevliga människor. Nu känns det bra att kunna lämna över med en god ekonomi och till en ny ordförande som är van att vraka.

Styrelsen förslag till ordförande är Ola Carlsson. Ola bor på Vässingsö och har en gedigen Onsalabakgrund och kommer från den kända gården Godhem. Han har varit med och städat Skallanäs i snart 40 år och hans yrkeseerfarenhet är från Chalmers där han är biträdande professor och forskar inom vindkraft. Eva Byröd är föreslagen som ny kassör och var tidigt med i Vrakat. Hon har varit sommarboende i Orrviken sedan sextiotalet och har  bl.a städat på Öckerö. Martin Sigurdssen lämnar tillsammans med mig styrelsen. Han har rekord i hittade trossar och är mycket engagerad i strandstädningen. Till min stora glädje fortsätter Martin att städa sina område utanför Råö där det ingår en del nya öar för i år.

Jag har under mitt arbetsliv varit med och startat många verksamheter och en del har blivit framgångsrika men den absolut mest tillfredställande och med mest glädje är Vrakat. Utan tvekan  kommer Vrakat att  alltid  finnas inombords nu när livet går in i nästa fas. Det blir spännande att se vad den fasen kommer att innehålla och om jag skall kunna gå vid havet i några år till.

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer min sista berättelse inom Vrakats regi och jag kommer kanske att skriva kåserier och publicera dem på en egen hemsida.

 

Solen lyste skarpt, pilotsolglasögonen satt perfekt och fartvinden tog tag i håret- Man kan tro att jag körde en cabriolet men det var en alldeles ny lastmoped. Jag hade blivit 15 år och hade avancerat i butiksarbetet från att året innan sorterat tomglas till att denna sommar få köra ut varor till kunderna. Det var dåtidens online-beställning vilket innebar att man ringde till butiken och läste upp sin inköpslista för ett butiksbiträde som sedan plockade ihop varorna och placerade dem i tomma flaskbackar.  Det var sedan jag som körde ut backarna till kunderna med lastmopeden.  Butiksbiträdena tyckte det var extra roligt att lägga alla tunga varor i en back så att det kändes ordentligt i armarna när man skulle bära in backen till kunden.

Jag levde på min dricks och regeln var att de rika inte gav dricks medan de som bodde i små röda stugor ofta gav en femtioöring i dricks. Draget, gränsade till Kungsbackafjorden, och var Onsalas gräddhylla. Här var de stora pampiga sommarhusen och en och annan kändis bodde efter vägen. Min första kund på Dragetvägen var Gunnar Gren, fotbollsspelaren, och min förhoppning var att han skulle öppna dörren när jag kom med varorna. Det hände aldrig och jag var lika besviken varje gång. En annan kund, som jag kommer ihåg, bodde i ett lågt 60-talshus i en högerkurva. Han hette Bengtsson och sålde kondomer. Det visade sig att han hade sex barn så man kunde ju undra på hur kvalitén var på produkten. Det var i vilket fall inte aktuellt för mig för inköp, ännu.

Nästa väg västerut var Vässingsövägen. Det fanns en sommarbutik halvvägs till Vässingsö så många handlade där. Vässingsö hade varit en riktig ö men bands numera ihop med en liten bro. På Vässingsö bodde tullare och fyrvaktare. Fyrvaktarna arbetade på Nidingen och hade sin familj i land. Jag hade en kund på ön och det var ”Einar på öa”. Första gången jag kom till Einar blev jag lite chockad. Jag kom in i en farstu och sedan in i köket. Einar satt vid köksbordet ett par meter in och han tittade på mig och sedan hörde jag ett svischande ljud och en projektil flög förbi mitt ansikte och med ett plask störtade den i en spann vid dörren. Einar köpte varje vecka tuggtobak och det blev mycket saliv när han tuggade och han spottade ut saliven mellan framtänderna med stor precision mot spotthinken.

Det var inte helt riskfritt att köra lastmoped framförallt inte när man kände sig som en kung vid styret. Jag hade bara en back på flaket när jag körde på en väg som ledde till Knastås och den har en nittiograders kurva. Lite övermodig hade jag bra fart när jag närmade mig kurvan och såg för sent att det låg grus på asfalten. Det blev värre än is. Framhjulen släppte från vägen och jag kanade av vägen ner i diket och mopeden välte över mig. Jag kände efter och verkade vara utan skada och lyfte upp mopeden men det värsta var att backen med varor hade flugit av. Ägg, mjölk och mjöl hade krossats och jag tittade ner på en pannkakssmet. Det var inget annat än åka tillbaka till affären och plocka ihop nya varor. Butiksägaren blev inte arg utan var glad att jag hade klarat mig. Det var en hygglig chef.

Det var min första chef och det skulle bli många fler chefer under min yrkesbana och även en som skällde ut mig rejält. Han påstod att jag var fullständigt värdelös. Jag tyckte nog att det var en överdrift och det slutade med att han fick sparken.

Under somrarna levde Onsala upp när sommargästerna kom ut till sina stugor. På vintrarna hade jag i stort sett ingen kompis utanför skolan. En sommargästfamilj som bodde hos min farfar och farmor hade en kille som hette Björn.  Han blev min sommarkompis från det att vi var två år. Det var vi två som hängde ihop och byggde kojor som aldrig blev färdiga, seglade deras bohusjulle och badade ute på öarna. Det var ett härligt sommarliv.

Det året jag fyllde 15 år köpte jag moped. Min svåger Rune skulle hjälpa mig att hitta rätt moppe och det blev en Husqvarna som redan var trimmad. Egentligen ville jag haft en Zundapp eller Puch Dakota men nu blev det en moppe som alltid hade något fel. Nu när Björn och jag blivit med mopeder ville vi utvidga våra vyer och körde över åkrar och småvägar till Gottskär , där allt hände. Det som hände var att vi träffade ett gäng som inte bodde så långt från oss och sedan hängde vi vid affären i Orreviken hela den sommaren. Vi var uppemot 15 ungdomar och det fanns ett enda par, När jag startade Vrakat hörde en kvinna av sig och ville städa på Vallda Sandö och hon hette Marika och det visade sig  vara samma Marika som för drygt femtio år sedan och de var fortfarande ett par, hon och Ove.

Nu har det gått sextio år och det är dags att kliva av mitt senaste och mest lyckade projekt, Vrakat. Vrakat har varit ett framgångsrikt projekt som samlat ihop 24 ton plast motsvarande 1000 säckar under sju års tid. För mig har alla möten med människor varit väldigt stimulerande och kanske skriver jag någon krönika i framtiden.