Det hade varit en härlig sommardag i slutet av juni och värmen låg kvar över gamla ängar med sina strån, blommor, koskit och smala , knappt skönjbara stigar.  Vi skulle snart vandra ut på markerna och lära oss mer om alla dess växter. På Vrakatdagen hade Jan Johansson  föreläst om ätbara växter som man kunde hitta i anslutning till havet Det blev ett mycket uppskattat föredrag där vi lärde oss att alla växter var ätbara fast vissa dog man av. Nu skulle vi ge oss ut och prova på ätbarheten i verkligheten. 

Det kändes roligt att göra något mer än att plocka plast på stränderna och de utmarker vi nu skulle vandra på hade en gång i tiden varit stränder, så aktiviteterna låg nära varandra. Visst fick vandringen ingå i Vrakats verksamhet.

Klockan hade närmat sig sex på kvällen och alltfler medlemmar dök upp på parkeringsplatsen. Det kändes som man tog emot gäster till en stor middag. Där kom min syster, mina klasskamrater, vänner från tonårstiden och naturligtvis kära medlemmar och en del helt nya. Till slut var vi nästan fyrtio deltagare.

Jan körde snabbt igång vandringen och jag hann inte hitta kryckan innan han började visa olika växter. Han hade en stor kunskap om växterna vid stigens kant och de ute på ängen. Jag låg redan från början sist i ledet och var så glad att andra hjälpte mig att bära den ihopfällbara pallen. Jan kunde inte vänta på mig för då skulle gruppen stå still framför en växt utan att få veta något tills jag flåsande och stapplande nått fram. Det blev så att när jag kom fram till växten som alla betraktade så sa Jan att nu går vi vidare. 

 

Mina tankar släppte från växterna när jag såg bryggorna vid Kyrkefjällssund och minnen från min tonårstid dök upp  och jag kom ihåg  hur vi körde moped på den stig jag nu stod på. Ett minne var starkare än de andra och här kommer en liten anekdot.

Det var en  fin sommardag  och på klipporna och på de små gräsplättarna hade folk slagit ner sina bopålar för att sola, bada och äta pick–nick. Lasse och jag skulle ut och segla med deras lilla segelbåt. Det hade regnat och vi upptäckte att det inte fanns något öskar i båten. Lasse bad mig hämta ett öskar i en grannes bohuseka som låg längst in på bryggan. Jag var ju mycket van vid båtar och tänkte väl att jag skulle imponera lite när jag istället för att försiktigt ta ett steg ner i ekan så hoppade jag elegant ner i fören. Ekans form gjorde att den blev som en katapult och jag blev skjuten iväg till nästa toft(sittbräda). Jag insåg då att det gick inte att stoppa farten och jag blev tvungen att hoppa vidare och sedan i sjön med ett stort plask. Det var flera som sett mitt hopp från för till akter och jag fick applåder när jag kom upp på bryggan igen.  De undrade säkert vad jag höll på med, de visste ju inte att jag skulle hämta ett öskar. 

Vår botaniker började flytta på sig för att gå till ett nytt ställe och snabbt var flocken formerad och följde efter på stigen. Därefter kom några som också hade lite svårt att gå och så sist kom jag. . Äntligen hörde man det härliga ordet Fika ljuda över nejden och Jan tog oss till en öppen plats en bit ovanför havet. Det fanns stenhällar. stora stenar och gräs att sitta på och snart fylldes platsen med prat och skratt. Om man såg och hörde det från längre håll kunde man tro att det var fiskmåsar som slagit sig ner på klipporna. Helt plötsligt såg vi en drönare i luften och jag fick en känsla av oro i kroppen, men vi var inte i Ukraina utan i Onsala. Den tittade på oss en stund och sedan var den borta. Kanske var det fågelskådare.

Jan närmade sig vårt näste och meddelade att det var dags att gå uppför ett berg till den lilla dammen där en sällsynt blomma växte. Tyvärr hade min smärta blivit sådan att jag fick vända om. Även på Mont Everest får en del klättra ner utan att nå toppen. Det kändes  som att det var mil att gå till bilparkeringen. Återigen passerade jag en stor mängd växter men det blev inga noteringar för mig . Det fanns dock en  smart kvinna Lisen Grafström som tagit vad man haver och skrivit en växtflora på kartongpapper.

Anita Jonsson hade med dessa växter i sitt mail till mig!

”Vatten kryfloka flocksvalting notblomster( violett
Granspira fläcknycklar( jungfru Marie nycklar) sköldmöja( i diket)
Ängsstarr, loppstarr glesstarr( på strandängar. Berget Stor fetknopp , blivit sällsynt nu, kattfot sandlök jungfrulin”

Jag stapplade in på parkeringen och med stor glädje nådde jag bilen. Vilken kväll det blev, och efterhand dök vandrarna upp i olika omgångar. De var så glada för att de hade varit med denna sköna kväll och lärt sig mycket av vår oerhört kunnige ledare. Jag har lärt mig en blomma för om jag skulle tagit mig upp till dammen hade jag nog fått krypa alltså heter blomman krypfloka.

 

Min tanke var att vi alla skulle ha samlats igen på parkeringen, men så blev det inte, för då skulle vi ha tackat Jan och givit honom en lång applåd. Kan nu alla som var med applådera så Jan hör det.

Ett stort tack till min fru Mona, min  syster Eva, Eva konstnären och Mikael Tryckar´n för de hjälpte till och bar min pall.

Gösta Franséhn

Vrakats ordförande och arrangör av Växtvandringen