Vi hade ett mycket lyckat möte i Vrakat.se. Det kan inte bli fel när det finns ett angeläget miljöarbete, engagerade och positiva människor, mycket hemmabakat kaffebröd och gästbesök från Sjöräddningssällskapet. Vi var 35 personer i Kaparens klubbstuga och om man lägger till familjemedlemmar och grannar, som inte var där, är vi nog ett 60-tal vrakare. Bloggen har nu sprängt ett nytt mål och nått 100 följare. Allt detta är glädjande och vi är redan igång på vissa kuststräckor och städar. Dessutom är de flesta kuststräckorna  bemannade så nu är projektet igång  i full skala. Det skall byggas färdigt uppsamlingsdepåer men det går bra att samla in plastskräp och sedan tala om var påsarna finns, så hämtas de.

• Vårminnen med ägg

Under påsken äter man många hönsägg, men har ni ätit måsägg? Det har jag gjort under 50-talet. Jag vet inte hur långt bak i tiden man har ätit måsägg men under andra världskriget plockade man måsägg på våren för att använda till omeletter, sockerkakor m.m men man åt inte kokta måsägg, vad jag vet. Det blev en tradition för vår familj att ta sig ut till öarna och plocka måsägg. Många kallar allt som flyger i skärgården för fiskmåsar men det finns fiskmås som är den mindre måsen, den medelstora måsen är gråtruten och störst är havstruten. David, fiskar’n, kallade havstruten för ”hagall” kanske kom det från engelskans seagull.

Det var spännande att gå iland på en ö och börja leta efter reden av torrt gräs. Måsarna skränade när vi närmade oss deras reden och då visste man att det att det började att brännas. I redena lägger måsarna tre ägg och ni kanske tror att det blir ett mindre antal måsar om man tar deras ägg, men det är så vist ordnat att om man lämnar kvar ett ägg i redet så värper måsen två nya ägg. Så i slutändan blev det statusquo. På den tiden fanns det väldigt många måsar och trutar i skärgården så man skulle ändå inte ha saknat några få. När man plockat sina ägg så var det viktigt att kolla om de var färska. Man tager ett ägg och släpper det i vattnet. Sjunker det så är det färskt och flyter det så är det gammalt. Gissa varför!

Utanför den viken, Gjövik, där vi hade våra båtar ligger Gjöviksholmen. En liten, vindutsatt och karg ö. Där fanns en fiskmåskoloni som häckade och det var säkert minst trettio reden på ön. Jag minns en gång när jag och min kompis skulle ta oss dit för att plocka lite ägg. Vi rodde ut med träekan och när vi närmade oss ön startade ” hesa fredrik”. En varningssignal från ett helt kompani hesa strupar. Vi bestämde oss ändå för att invadera ön och vi kände oss som de ”onda”. När vi var några meter från land skickade man upp hela sin armada av det berömda brittiska planet Spitfire, denna variant var grå-vit och med gul nos. De började cirkulera runt och inta anfallsposition. Vi la till med båten och tog några steg in på ön när första anfallet kom, man hörde tjutet från planet , okey då fiskmåsen, när den tog sikte och störtdök mot huvudet och släppte sin bomb, en stinkbomb. Det blev ett krigets ljudinferno med skrikande fåglar och anfall från flera håll samtidigt. Doften av några exakta träffar spred sig in i näsan och nu gällde det att bättre fly än illa fäkta. Snabbt slängde vi oss ner i båten och rodde bort från ön. Måsarna tog ett extra varv och skrattade hånfullt åt oss innan de elegant gick ner för landning. De ställde sig bredvid sitt rede och sträckte stolt på halsen och hörde vi inte de kraxa it’s time for tea.

På sextio-talet bodde det cirka 2000 bofasta och 10 000 sommargäster i Onsala. Det märkliga har hänt att sommargästerna flyttat från stan och till kusten, medan måsarna lämnat kusten och flyttat till stan.

Vrakat.se har utsett Mona till projektets internationella koordinator och hon kommer att skriva om det internationella arbetet! I nästa inlägg kommer hon beskriva vad som händer i Llanca, Catalonien, Spanien.