Hej följare!

Jag skrev i inlägget Flaskposten (https://www.vrakat.se/2019/flaskposten/) om en flaskpost som efter 33 år hittade sin avsändare. Flaskpostens avsändare var Arne W från södra Jylland. I ett brev har Arne skrivit om sin båtsemester 1986 med två andra unga män. I korthet skrev han: Det var två danskar och en engelsman (Bellman var inte med) som lämnade Fåborg på södra Fyn i en gaffelriggad båt. Färden skulle gå till Norge och från Fyn styrde man mot Grenå och därefter österut mot Anholt. Varberg blev därefter hamnen för tredje nattens vila. Marstrand var fjärde etappmålet och under seglatsen dit slänger man i inte mindre än 15 flaskposter i förhoppningen att en båt med tre damer skall hitta dem. Den fortsatta seglatsen mot Norge går bra och efter 33 år kommer det enda svaret. Vår flaskpost, en vacker italiensk vinflaska, har hittat sin avsändare.

Jag har alltid trott att danskar och engelsmän drack öl. Nu hade man på fyra dagar fått ihop femton tomma vinflaskor som blev flaskposter. Det kanske förklarar den optimistiska tron om att tre damer i en båt skulle hitta någon av dessa vinflaskor.

Jag har egentligen bara fått svar på en flaskpost tidigare. Av de cirka 14 flaskposter jag har hittat (varav den senaste nu i höst på Malö) var ett par kastade i vattnet under färden ut till någon av våra närmsta badöar. När jag var runt 10 år hittade jag en flaskpost som inte flutit långt, kanske 500 meter. Det var två tjejer i min egen ålder som skrivit flaskposten. De svarade på mitt brev (mail fanns inte då, ungdomar) och vi började att brevväxla. Jag kommer inte ihåg vad vi skrev om men efter ett tag skickade de ett kort på sig själva, ett svartvitt automatkort. De ville bestämt att jag skulle skicka ett kort på mig. Min mor, som var en väldigt praktisk kvinna, tyckte att jag skulle klippas kort på sommaren. Det kallades att stubbas och ha mycket kort hår, lite mer än dagens rena skallar. Jag fick behålla lite mer hår högst upp, en populär frisyr nu men inte då. Till saken hör att jag hade utstående öron. Med den frisyren såg jag ut som en vingmutter. Jag hade endast kort på mig själv med den frisyren så med viss bävan skickade jag kortet. Och mycket riktigt, så kom det inget mer brev från tjejerna och mitt självförtroende om mitt utseende föll till botten och har inte repat sig riktigt än.  Som vuxen har jag alltid haft långt hår vid öronen och nu är öronen inte så utstående längre så det känns mycket bättre. Man säger att öronen blir större när man blir äldre och håret ramlar av. Det dröjer inte så länge innan man är på ruta ett igen.

Den mest värdefulla flaskan jag har hittat var inte en flaskpost. Det var en vårdag, solen värmde och det kluckade fridfullt i strandkanten. Jag var i tioårsåldern och tog min vanliga vraktur vid stranden i Gövik. Där i sanden låg en vacker brun flaska som var fylld till tre fjärdedelar. Jag drog ur, med viss svårighet, den svarta korken med text på toppen. Det stod cognac. Ur flaskan kom en stark doft jag aldrig känt förut. Farfar’n fiskaren höll på med sin bohusjulle vid bryggan. Jag tog flaskan och gick bort till honom och frågade, vet farfar vad detta är. Hans brunbrända fårade ansikte med den vita mustaschen sken upp i ett brett leende och han sa,  ”den tar jag hand om, min pojk”.

Avslutningsvis så är vi mycket glada för att SS Kaparen adopterat Mönster, där man har en stuga. Det känns väldigt bra att ha med seglingen i projektet. Lite kuriosa om Mönster är att i början av 1900-talet gick David som bodde på Källö-Knippla iland där och begav sig in mot land för att sälja fisk och byta till sig ägg och potatis. Han gick väl en halvmil och kom till Storsagården  där den vackra Helga fanns och så gick det som det gick och det är därför jag finns.

Slutligen så om ni får Kaparbladet så läs noggrannt för Vrakat.se är med.